Skämtdebatten fortsätter

Häromdagen bloggade jag om en debattartikel på SVT Debatt av miljöpartisten Björn Lindgren. Debatten fortsätter! Lindgren har nu inkommit med replik tillsammans med frilansjournalisten Carolina Moberg Farraj. De får också svar, längst ner.

—–



Sanna Raymans text är en skarp och dräpande sågning av, ja… vaddå egentligen? Idéerna och åsikterna hon sågar har varken jag eller mig veterligen någon annan framfört. Vilken otur! Så kan det gå om man läser för snabbt, eller det blir för tråkigt att hålla sig till vad ens debattmotståndare faktiskt har sagt. Rayman går till strid mot så många halmgubbar att det knappt finns något kvar av hennes kritik när de är bekämpade, så i ett försök att lyfta diskussionen ett snäpp skonar jag läsaren från att reda ut alla missförstånd och misstolkningar i detalj och går istället direkt till mitt budskap.
Humor och allt annat som sägs offentligt kan antingen påverka samhället i en bra riktning (vilket naturligtis är en subjektiv fråga), i en dålig riktning, eller knappt ha någon politisk påverkan alls. Det som sägs måste inte ha syftet att uppnå en viss politisk förändring – ibland vill vi ju bara vilja prata eller skämta utan att ha några högre mål med det. Humorn är ett redskap som kan användas för att helt enkelt få folk att skratta, men det kan också användas för att utöver det uppnå en förändring i samhället och i människors sinnen.

 

Nog för att det är en rolig tanke att föreställa sig att jag tagit det som min uppgift att rida ut likt Riddaren av den roliga humorn för att bekämpa alla humormässigt misslyckade skämt, eller Riddaren av den politiska humorn för att bekämpa alla opolitiska skämt, men så är ju inte fallet. I min roll som politiker är jag totalt ointresserad av Jonas Gardells eller Gina Dirawis opolitiska skämtande och hur väl de lyckas med det. Vad jag personligen tycker är roligt ligger helt utanför ämnet, och det skulle jag aldrig få för mig att skriva en debattartikel om. Om däremot inflytelserika komikers humor – genom de åsikter och värderingar som uttrycks och de ord som används – får politiska konsekvenser och påverkar samhället, ja då kan det hända att jag bryr mig i högsta grad.

 

Sexism, rasism, islamofobi med mera menar jag är samhällsproblem som missgynnar demokratin, eftersom dessa strukturella förtryck tar ifrån oss vårt lika värde och våra lika möjligheter i samhället. Jag har mycket svårt att förstå hur någon tycker det är märkligt att jag som gillar demokrati är kritisk mot det som försvagar demokratin, som då exempelvis skämt som stärker sexismen, rasismen eller islamofobin.

Det betyder inte att jag vill förbjuda dessa skämt eller begränsa yttrandefriheten. Jag tror nämligen att det sällan är rätt eller effektivt att skydda demokratin genom att begränsa den, på samma sätt som jag sällan tror att det är rätt eller effektivt att stärka freden genom att kriga mot de som krigar. Däremot är det en del av yttrandefriheten att jag kan uttala mig kritiskt mot andras uttalanden. Att kritisera något någon har sagt, och tycka att det var en dum idé att säga det, är något helt annat än att vilja förbjuda personen att säga det. I synnerhet en ledarskribent borde vara medveten om den skillnaden, kan man tycka.

 

Sanna Rayman försvarar Jonas Gardells tweet med islamofobisk retorik med att den inte var ”uppenbart illvillig”. Det tror jag absolut stämmer. Men även det är mer klandervärt om någon slår mig med vilje än om någon slår till mig av misstag, gör det ju lika ont oavsett. En komiker av Gardells kaliber borde verkligen ha kunskap och förstånd nog att inte använda samma ord för att beskriva muslimska kvinnor som används så flitigt i de muslimhatande kretsarna. Genom att använda samma ord lyfter han upp orden och legitimerar hatarna, och stärker på det sättet islamofobin

För dig, liksom mig, som inte är muslim själv, kan det vara svårt att förstå hur situationen ser ut för många svenska muslimer idag. Därför bad jag Carolina Moberg Farraj om hjälp med att förklara. Lyssna gärna till henne innan du med en axelryckning avfärdar kritiken mot islamofoba skämt:

 

”Jonas Gardells twitterskämt om beslöjade kvinnor känns väl igen, inte ifrån komiken utan ifrån min egen inkorg, min twitter, min facebook och från kommentarer jag mött ute i det verkliga livet.

Den utbreda hatkampanj som riktas mot muslimer i Sverige innehåller ofta samma typ av ”humor”. Skämten brukar komma från samma krafter som i nästa andetag kallar mig landsförrädare, säger att jag ska lämna landet eller avsäga mig min tro, ta av sjalen eller ta skiten. Skämten om mig som inlindad i tält, gardin eller lakan, skämten om mig som spöke, brukar komma från samma människor som kallar mig talibanhora och riktar direkta hot mot mig. Ibland är det via mejl som går att radera och ibland är det människor på stan som skriker hånfulla och rent av hotfulla kommentarer. En gång gick det så långt att männen som skrek efter mig faktiskt tog upp stenar och kastade emot mig.

Men Gardell drog ju bara ett skämt, han vill ju inte mig något ont, han är ju ändå komiker… Javisst är det så, men faktum kvarstår: I ett land där kvinnor tar med sig extra sjalar för att man vet att man riskerar att få sjalen avsliten och där en del kvinnor ofrivilligt tar av sig sjalen för att slippa trakasserier och hot så drar Gardell ett skämt där sjalen ifrågasätts, istället för det pris vi som bär sjalen får betala för den.

 

Vad kostar en sjal i Sverige idag? 170 kronor och en vardag med blickar, kommentarer, hatmejl, hot och i vissa fall fysiskt våld… Är det sjalen som är det absurda eller är det sjalens pris?

Att tro att inte sammanhanget inte påverkar hur ett skämt uppfattas känns faktiskt lite konstigt, för givetvis hade jag reagerat annorlunda på Gardells skämt i ett Sverige där ingen spottar mot mig på grund av min sjal och där ingen försöker gör sjalen till en symbol för all jordens ondska. I ett Sverige där inte en gråtande muslimsk tjej ringt mig förtvivlad över att ha tvingats ta av sig den sjal som hon faktiskt älskade.

Efter Gardells skämt kom givetvis kommentarerna i vanlig ordning från högerextrema: ”Varför ska ni muslimer vara så jävla lättkränkta, kan ni inte bara ta ett skämt?” Det finns människor som kallar det för kvinnlig frigörelse att springa runt på stan och slita av tjejer ett klädesplagg. Dessa människor har jag faktiskt aldrig hört Gardell skämta om, trots att detta enligt mig är betydligt mer absurt än att jag bär hijab och andra muslimska kvinnor niqab.

Hatbrotten mot muslimer ökar och bli grövre, och när man själv är muslim blir upptrappningen så smärtsamt uppenbar. En viktig del i humor är tajming. Hur bra var Gardells tajming?

 

Björn Lindgren och Carolina Moberg Farraj

 

SVAR

Björn Lindgren påstår att jag sågar halmgubbar. Tja, i så fall var väl hans debattartikel en halmbal. Givet att hela min text är utformad på ett sådant sätt att jag bit för bit redogör för och kommenterar faktiska citat ur hans text blir det påståendet lite besynnerligt. (Plus att det blir tråkigt för mig som lämnas åt envägsdebatt.) Men det tjänar förstås utmärkt som utväg om man vill ”skona” läsarna och praktiskt nog även sig skona själv från besväret att bemöta invändningar.

Lindgren bryr sig inte om opolitiska skämt, men däremot är han i högsta grad engagerad i inflytelserika komikers humor om den ”får politiska konsekvenser och påverkar samhället”. Han är kritisk mot det som ”försvagar demokratin, som då exempelvis skämt som stärker sexismen, rasismen eller islamofobin”.
Jo, det har framgått. Och nej, jag tror inte att Lindgren är ute efter regelrätta förbud. Däremot förespråkar han ett klimat där skämt ska föregås av ständig självrannsakan, sanering, självkritik och ängslan för feltolkningar, även i fall där ingen tror en om ont. Skälet till att vi ska göra det är att Björn Lindgren har sagt att det finns ett orsakssamband mellan skämt och försvagad demokrati samt även mellan skämt och ett antal andra dåliga saker, vilket vi ska återkomma till.

 

Tajmingen var fel, säger Lindgrens meddebattör Carolina Moberg Farraj. I sammanhanget blev skämtet islamofobiskt, säger Björn Lindgren. Jag har redan tidigare, i diskussion med CMF frågat om det finns tillfällen då det kan vara okej att skämta om, säg, en niqab? Eller varför inte en chador? (Ett ord som rentav betyder tält om jag inte är felinformerad.)

Man kan, försiktigt uttryckt, säga att spontanitet inte är en rekommenderad egenskap i ett sådant offentligt samtal. Vi bör alltid ”granska syftet och konsekvenserna”, skriver Lindgren. Javisst, om idén är det generellt goda rådet ”tänk först tala sen”. Men det är ett meningslöst tips i ett samhällsklimat där det alltid står en armé av Björn Lindgrenar redo att blåsa upp och tolka allting på värsta tänkbara sätt och därefter förklara att i teorin finns det utrymme för skämt, det var bara just idag, just nu och just du som misslyckades med tajmingen. Igen.

Jodå, det är bekvämt att sitta och döma av i efterhand och ”frikostigt” hävda att om vederbörande bara hade granskat sitt syfte och sina konsekvenser lite bättre, så hade kritiken kanske inte blivit så hård. Bättre lycka nästa gång, liksom. Yeah right.

 

Jag har redan påtalat att det kanske inte kan anses självklart att ett slöja/tält-skämt verkligen är ”islamofobiskt”, men den invändningen ignoreras tyvärr i repliken. Alla muslimska kvinnor bär inte slöja, en del är rentav kritiska mot påbud om det. För dem kanske det faktiskt kan anses välgörande att slöjan inlemmas i kategorin ”sådant vi skämtar om”, då detta skulle utgöra ett av många sätt att ifrågasätta och diskutera plaggets nödvändighet. Idén att det skulle vara rakt av islamofobiskt att skoja om slöjor modell större bygger på att dessa slöjor är en för alla troende oskiljbar del av den muslimska identiteten och så är det såvitt jag vet inte alls.

Båda debattörerna verkar eniga i sin goda vilja gentemot Gardell i så måtto att de inte tror att han menade något illa.
”Även om intentionen bara var att skriva ett roligt skämt – jag är övertygad om att Gardell inte ville något annat – blir konsekvensen densamma. Risken för ytterligare trakasserier ökar”, skriver Lindgren i sin ursprungliga text. Även CMF är inne på samma tema. Och gräsligheten i de trakasserier och påhopp hon beskriver är ingenting vi behöver debattera. Det är givetvis helt förfärligt. Ett oacceptabelt barbari till uppförande.

 

Men, saken är den att jag tror ändå inte att det går att hävda att Jonas Gardells skämt kommer med allt det bagage som debattörerna påstår. Jag tror helt enkelt inte på tesen att hans skämt leder till försvagad demokratin och ökade trakasserier. En illustration:

”Vad är dealen med judar, är inte ROT-avdrag kosher eller varför går de omkring med en dammtrasa på skulten?”

 

Så. Nu har jag skrivit ett skämt om ett religiöst plagg som bärs av en grupp som i princip inte längre kan bära detta plagg i en av Sveriges största städer. Vi snackar inte ta med en extra kippa om någon sliter av den första, vi talar bär den inte alls, för att det är säkrast så.

Var skämtet kul? Nä, jag kan inte påstå att jag kluckar bakom skärmen. Är skämtet smaklöst? Tja, döm ni, jag vet inte. Blir det storm? Vi får väl se. Är skämtet antisemitiskt, judofobiskt i eller utanför sitt sammanhang? Hur är tajmingen? Kan man misstänka att jag inte menar illa och i så fall – räcker det för att vi ska kunna fortsätta våra liv och diskutera andra, mer angelägna frågor, eller borde jag göra avbön i Expressen ändå? Och framför allt. I dagarna har vi kunnat läsa att antalet polisanmälningar om hatbrott med antisemitiska motiv i Malmö har nästan tredubblats jämfört med 2011 och 2010. Kan vi alltså förvänta oss en liten ökning med anledning av mitt skämt? Nja, jag tror inte det. Och demokratin? Den är nog fortsatt robust, även efter båda dessa skämt.

 

Rekommenderar för övrigt även läsning av Sakine Madon i denna fråga.