Replik: Ny organisation hot mot Skokloster

I ledarartikeln ”Uthi Rust-Cammaren till en evig åminnelse” kritiserade SvD 28/1 på ledarplats dels utställningspolitiken för Livrustkammaren, dels omorganisationen av  myndighetens tre museer: Livrustkammaren, Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet. Överintendent Magnus Hagberg har svarat på kritiken mot omorganisationen.

I ett öppet brev till överintendent Hagberg har Skoklosters Slotts Vänner uttryckt sin oro för konsekvenserna av omorganisationen.

Professor Johan Knutsson varnar nu för att omorganisationen med åtföljande omplacering av personalen hotar den helhet av kunskap, miljö och föremål som det märkligt välbevarade Skoklosters slott utgör:

Skoklosters slott är sedan 1967 ett statligt museum inom en myndighet vars övriga beståndsdelar utgörs av Livrustkammaren och Stiftelsen Hallwylska museet (LSH) i Stockholm. Samlingarna är internationellt enastående och det är knappast förvånande att den största beundran märks hos de utländska forskarna och besökare som här funnit uppgifter om härkomst och dateringar som kastat nytt ljus över hela föremålsgrupper.

De flesta av museets föremål har funnits här sedan mycket länge och går att spåra i bevarade brev, räkenskaper, bouppteckningar och inventarieförteckningar. Att dessutom verktygen finns kvar, de verktyg med vars hjälp inredningen och en del av föremålen kom till, är mer än de flesta andra historiska hus kan ståta med.

I ett stenhus som Skokloster, utan vare sig elbelysning eller modernt uppvärmningssystem, är det lätt att leva sig in i 1600-talets bruk av ljus och värme – eller snarare brist på detta. För att förstå effekten av, och funktionen hos, 1600-talets bohag och inredningsmode måste man få uppleva det i dess ursprungliga miljö. Det kan man på Skokloster.

Det är flera lyckliga omständigheter som tillsammans gjort Skokloster till en av landets, ja, Europas, kanske bäst bevarade 1600-talsmiljö. En avgörande faktor har varit det löpande, lågmälda och regelbundna underhåll och tillsyn som rustmästare, slottsfruar och – i vår tid – konservatorer och antikvariskt utbildad museipersonal svarat för.

Detta kommer nu i viss mån att skötas av en slottsfogde med konservatorsutbildning. Det låter som en relevant satsning och visar på en förståelse för behovet av ständig tillsyn. Så långt allt gott och väl.

Mer bekymmersamt är det faktum att Skokloster avlövas på sin föremålsexpertis och därmed den sakkunniga vägledningen på plats; en personal som kan möta skoleleven, universitetsstudenten, forskaren, hantverkaren, formgivaren, arkitekten – ja, även dramatiker, författare, scenografer – i  samtalet på plats – lyhört, reflekterande och kreativt inför föremålen. En personal som känner sitt hus och dess innehåll utan och innan.

Från min nuvarande plattform vid Carl Malmsten Furniture Studies vid Linköpings universitet och med nästan 30 års erfarenhet av arbete på olika museer tar jag ofta med mina studenter, d v s blivande möbelsnickare, möbelformgivare, möbeltapetserare och möbelkonservatorer, ut i museivärlden för inspiration och kunskapsinhämtning.

Jag gör det därför att kontakten med föremålen och inredningarna på ort och ställe ger så mycket mer än bilder av dem. Men det är också för att de ska lära känna de professionella förvaltarna av ett kulturarv som många av dem kommer att återvända till senare i utbildningen och livet. Vi vill möta rummen och föremålen men också de som själva arbetar med dem och forskar om dem.

Den nya organisationen av myndigheten som innebär att den nuvarande personalen vid Skokloster kommer att ingå i en gemensam resurs med arbetsplats i Tumba (SvD 10/1) motiveras med kravet på en större rörlighet. Jag skulle vilja påstå att det tvärtom är just kontinuiteten, det faktum att den kunskap som nu finns vid Skokloster, resultatet av decenniers dagliga umgänge med samlingarna, som är styrkan.

Varje museum behöver sin föremålsantikvariska kompetens. Att denna fysiskt finns intill de samlingar den har i uppdrag att förvalta behöver inte alltid vara nödvändigt – inte ens önskvärt. Det kan finnas en poäng i att uppmuntra tillkomsten av en arbetsplats där personal från olika museer möts, utbyter erfarenheter. En plats att utgå ifrån för insatser på olika håll – där de för stunden behövs.

Men när det gäller museer som Skokloster, där samlingarna är så oskiljaktigt förenade med sin miljö, finns särskilda skäl att behålla den sakkunniga personalen på plats. Byggnaden, inramningen, innehållet och den arkivaliska dokumentationen är delar av samma helhet – en helhet som det tar tid att lära sig förstå. Och som kräver ständig närvaro. Att nyttiggöra de sakkunnigas föremålskompetens för andra aktörer inom myndigheten borde kunna ske utan omflyttning av personalen.

Som jag ser det, både ur musei- och universitetsperspektiv, finns det faktiskt också en risk att samlingarna och kunskaperna om dem på sikt blir mindre tillgängliga om intendenterna alltmer fjärmas från sin utåtriktade roll och kontakten med allmänhet och forskarvärld.

Museerna är kunskapsföretag – utan kunskapstillförsel dräneras så småningom innehållet i det som förmedlas. För att museerna ska kunna fungera som opinionsbildare med tolkningsföreträde i frågor som kräver kulturhistoriskt perspektiv måste kunskapen få tid och utrymme att utvecklas. Och kanske är det en av tankarna bakom den nya organisationen. Men en alltför snäv indelning av personal i de som sysslar med publikkontakt och de som sysslar med föremålsrelaterade frågor är i praktiken ingen hållbar lösning.

Museernas kunskaper måste spridas både genom museipedagoger och de som mer konkret jobbar med föremålen, antikvariskt och vårdtekniskt. Precis som det tills nu fungerat på Skokloster.

Det finns alltså utan tvekan flera goda anledningar till att även framledes hålla samman museet som en enhet av kunskap, miljö och samlingar. Som ett nationellt kulturarv utan motstycke är Skokloster värt det.

Johan Knutsson
Professor vid Linköpings universitet (Carl Malmsten Furniture Studies)
och Nordiska museet