Bara kongressbeslut, ju

Som alltid när partiledarfloran fått nya plantor att besiktiga inträder en massiv bevakning och exponering som gör att de ständiga intervjuerna och framträdandena till slut flyter samman till en lätt grådaskig massa. Ungefär samma ämnen tangeras överallt, ungefär samma sound bites yppas. Till slut blir det lättare att urskilja de små detaljer som skiljer Agendaintervjun från P1-morgonintervjun än allt det som låter exakt likadant.

Ungefär i det läget är vi nu med Gustav Fridolin och Åsa Romson. Gång på gång ställs Åsa Romson inför mer eller mindre bedömningar om att hon (redan) drunknar i Fridolins popularitet och lyskraft. Gång på gång gör hon vad hon måste och poängterar att hon inte ser saken på detta vis. Hade jag varit hon hade jag vid det här laget redan börjat fräsa om saken. För nog bidrar medierna till den bilden genom att gång på gång kasta påståendet om Romsons osynlighet i hennes ansikte. Gissningsvis längtar hon en smula till Fridolins förestående föräldraledighet…

I P1 Morgon i morse togs några av de förmyndaraktiga kongressbeslut, som undertecknad själv nämnde i går, upp i intervjun. Lustigt nog hördes Fridolin då avfärda frågorna med ett tonfall som inte direkt talade för att han ämnar hedra alla gröna kongressbeslut.  Ja, en noggrant lagd lyssnare skulle rentav kunna få för sig att Fridolin bagatelliserar gräsrötternas uttryckliga vilja till förmån för politiska linjer som håvar in fler röster. Det lät lite så, i alla fall. Å andra sidan sade Fridolin även en massa fint om inflytande och demokrati, så jag vet inte så noga.

Gissningsvis kommer emellertid inte avfärdandet av kongressbeslut sälla sig till kategorin av sound bites som hörs i var och varannan intervju med språkrören och till slut flyter in i den grå massan. Snarare var väl just den saken en sån där freudiansk liten felsägning. Nåja. Vi får se, helt enkelt.