Socialdemokrater: ”Vi behövs visst ju!”

Är Socialdemokraterna slut? För några veckor sedan anförde jag en provocerande tes i OBS i Sveriges Radio. Jag jämförde Socialdemokraterna med en åldrad stumfilmsstjärna som sitter och väntar på nya roller, trots att den tekniska utvecklingen sedan länge sprungit henne förbi.

Temat är inte obekant. På ledarsidan har S tidigare beskrivits som ”ett industriminne i världklass”.

Glädjande nog har debattinlägget väckt välformulerade reaktioner. I Norrländska Socialdemokraten skriver den politiske chefredaktören Olov Abrahamsson:

”Med historiska S-mått mätt gjorde partiet ett dåligt val 2010. Men ett parti som har stöd från en tredjedel av väljarna i riket kan inte räknas bort.

Per Gudmundson hävdar att Socialdemokraterna levt på konstgjord andning sedan 1960-talet.

”Då var välfärdsbygget fullbordat”, menar han och antyder av att S inte tänkt en ny tanke på flera decennier.
Men hallå! Från 1970-talet minns vi inte bara Olof Palmes internationalism, utan också arbetslivsreformerna, utbyggnaden av barnomsorgen och arbetet för ökad jämställdhet.

På 1980-talet upplevde vi en skördetid för socialpolitiken. Det blev fler platser i äldreomsorgen. Föräldraförsäkringen förlängdes.

1990-talet handlade mycket om budgetsaneringen, men vi bör inte glömma bort högskoleutbyggnaden, Kunskapslyftet eller Göran Perssons gröna folkhem.

Socialdemokraternas idéverkstad har inte stått stilla sedan 1960-talet!

Gudmundson har dock rätt i att det inte finns en naturlag som säger att Socialdemokraterna kan komma tillbaka.

Men partiet har alla förutsättningar att göra det om man anpassar sina idéer om solidaritet och jämlikhet till en ny tid och en ny verklighet.”

På den fackliga gruppbloggen Mellan anpassning och motstånd skriver doktoranden Erik Bengtsson med anledning av OBS (där även inlägget från Expressen kulturs Karin Olsson avhandlas):

”Jag tänker mig att man kan se på socialdemokratin politisk-teoretiskt på två olika sätt, som motsvarar att socialdemokratin också fyller två funktioner.

Ett, socialdemokratin som uttryck för materiella intressen. Arbetarrörelsen, med betoningen på arbetare: en rörelse av och för en samhällsklass. Inom politisk ekonomi använder man ofta modeller av samhället med sådana antaganden. Vi har en arbetarklass som tjänar på och vill ha låg arbetslöshet och de företräds av vänsterpartier, vi har en överklass som tjänar på och vill ha låg inflation och de företräds av högerpartier. Eller, vi har en överklass som tjänar på kapitalismen och vi har en arbetarklass som tjänar på socialiseringar, om ekonomin kan drivas utan privat ägande. Och så vidare.

Två, socialdemokratin som samhällsmodell, som anordning av institutioner, som win-win-lösningar. Som social ingenjörskonst helt enkelt. Boken Jämlikhetsanden fick häromåret stor uppmärksamhet för sitt påvisande av samband mellan jämlikhet i samhället och andra önskvärda utfall. I den jämförande välfärdsstatslitteraturen så finns det en massa liknande påpekanden om bra utfall i de så kallade socialdemokratiska välfärdsstaterna, det vill säga de nordiska länderna: mindre fattigdom, mindre utslagning, och så vidare än i andra rika länder. Ett känt exempel är sociologen André Sapir som ledde en studie för EU-kommissionen om europeiska modeller, och som hävdade i slutsatserna där att den anglosaxiska liberala modellen är ekonomiskt effektiv men socialt orättvis, att den kontinentala kristdemokratiska modellen varken är effektiv eller rättvis, och att den socialdemokratiska modellen är den enda som är både effektiv och rättvis.

Gudmundson och Olsson hävdar att socialdemokratins tid är över på grund av ett försvagande av den första funktionen. Jag skulle vilja hävda mot dem att de missat den andra funktionen, och överskattat förändringarna i den första. Och därför får fel i sina slutsatser om socialdemokratins framtid: det är givetvis sant att socialdemokratin är försvagad idag, men det betyder inte att historien tagit slut.”

Intressant och god läsning i bägge fallen – och förstås roligt att läsa socialdemokratiska intellektuella som försöker formulera varför de överhuvudtaget stävar på.

På en helt annan bog skriver förre ambassadören Bo Lundberg. Missa inte!