Kommentar och svar om Sveriges påstådda klimatskuld

Med anledning av ledarkolumnen Nej, Sverige har ingen klimatskuld (28/2), har följande kommentar inkommit:

Pratet om klimatskuld och skadestånd är dumt och ogenomtänkt” skriver Jonas Hellman i SvD den 27 februari. Hans främsta argumentet är att det innebär en orimlig, kollektiv skuldbeläggning.

Läsarna kan få intryck av att detta är en klok invändning som inte tidigare har bemötts. Jag vill gärna upplysa desamma om att klimatskuld och de industrialiserade ländernas historiska ansvar för klimatförändringen har varit föremål för omfattande politiska och teoretiska diskussioner inom diplomatin och akademin i åtminstone ett par årtionden. För att citera professor Stephen Gardiner finns en ”förvånande samstämmighet bland filosofiska författare inom området”, ”de är praktiskt taget eniga i sina slutsatser att de industrialiserade länderna bör ta huvudansvaret för klimatförändringens kostnader”, och den främsta anledningarna till det är att de är ansvariga för en väldigt stor del av de historiska utsläppen av växthusgaser.

Jonas Hellman behöver förstås inte hålla med om slutsatsen—och i det ansluter han sig förvisso till den officiella hållningen hos företrädarna för i stort sett alla rika länder — men att kalla förespråkarna ”dumma” och ”ogenomtänkta” faller obönhörligen tillbaka på honom själv. Det gäller även hans upptäckt att Indien — med en befolkning som är ungefär 140 gånger större än Sveriges — har högre utsläpp än Sverige. Räknat per capita är Indiens utsläpp ännu bara en tredjedels av Sveriges, och det är rimligen vad som bör mätas.

Betraktas utsläppen historiskt, vilket filosoferna alltså närmast samtämmigt anser att vi bör göra, visar en ny sammanställning av undertecknad att Sverige har en klimatskuld på 266 ton koldioxid per invånare, medan indierna har en fordran på 83 ton per person. På det EU-finansierade vetenskapliga projektet Ejolts hemsida—ejolt.org—finns de flesta länders klimatskuld sammanställd.

Slutligen, innebär detta en ”kollektiv skuldbeläggning” av svenskarna? Det korta svaret är att det är viktigt att skilja på skuld och ansvar. Det är normalt inom både etik och lagstiftning att hålla personer ansvariga för oförutsedda konsekvenser av deras handlingar—utan att de bör straffas för handlingen. Om jag exempelvis råkar köra in Jonas Hellmans bil och skadar den, förväntar han sig förmodligen att jag tillkännager mig och ersätter honom för reparationskostnaderna. Förmodligen skulle han bli rejält irriterad om jag drog vidare och struntade i konsekvenserna.

Ändå är det precis så utvecklingsländerna känner inför de industrialiserade ländernas vägran att stå upp för sitt historiska anvar: sin klimatskuld.

Rikard Warlenius, doktorand i humanekologi vid Lunds universitet

Jonas Hellman svarar: Min invändning mot begreppet ”klimatskuld” är att det leder tanken fel, och därmed riskerar att driva fram fel åtgärder – som varken gynnar invånarna i Sverige, Indien eller något annat land.

Det finns ingen kollektiv nationell klimatskuld. Sverige står för cirka 14 promille av världens samlade växthusgasutsläpp. Världen skulle inte vara ett dugg bättre rustad att hantera miljöhot och andra utmaningar, om Sverige hade varit fattigare och mindre utvecklat.

Absolut har vi ett ansvar för att inte förstöra miljön och för att använda grön teknologi. Men vi bör inte anamma gröna ekonomiska teorier som predikar att vi ska bekämpa ekonomisk utveckling. Jag vet att anhängarna av klimatskulds-perspektivet inte hävdar detta, men det blir ändå en oundviklig konsekvens av deras resonemang.