Därför vann Max Martin sin första Grammy!

Sällan har väl en Grammy varit mer välförtjänt! När Max Martin – mindre känd som Martin Sandberg från Ekerö – tog emot sin första Grammy, som Årets producent, i helgen var det med en otrolig katalog bakom sig. Han har hållit hög nivå länge. Han har haft 19 amerikanska listettor – den första kom 1999 med Britney Spears ”…Baby One More Time”. Bara Paul McCartney och John Lennon har haft fler. Under förra året hade han inte mindre än 6 låtar på amerikanska topp tio.

Max Martins geni uppmärksammas nu i USA. Och som vanligt får man höra favoritförklaringen till det svenska musikundret. Det är den kommunala musikskolans förtjänst, heter det.

Det är märkligt. I helgen vann också Anne-Sofie von Otter en Grammy, för bästa klassiska soloalbum. Men ingen tackar Riddarhuset för det. Ingen påtalar vikten av ett institutionaliserat klassamhälle och ärvda privilegier.

Den kommunala musikskolan lyfts upp gång på gång som förklaring till det svenska musikundret. Men det fanns ett svenskt musikunder före musikskolan. Hur kan man då förklara den svenska näktergalen Jenny Lind? Vem låg bakom den svenske Caruso, Jussi Björling, som faktiskt tilldelades en Grammy 1960?

Jazzikonen Lars Gullin vann tidningen DownBeats pris för bästa nykomling 1954. Han lärde sig spela med Gotlands infanteriregementes musikkår redan i unga tonår. Men ingen har någonsin föreslagit en satsning på Försvaret för att bättra på musikexporten.

Sverige är framgångsrikt på många områden. Som film-nation är Sverige enastående. Även här talar man om betydelsen av det offentligas insatser. Men det Svenska Filminstitutet grundades 1963. Dessförinnan hade vi Ingmar Bergman, Mauritz Stiller och Victor Sjöström, för att bara nämna regissörer. På Victor Sjöströms tid fanns det bara en filmpolitisk institution – censuren – och ingen skulle väl komma på tanken att föreslå mer statliga ingrepp av den typen för att få fram fler Victor Sjöström.

Men att den svenska popen är ett resultat av den kommunala musikskolan ska vi förmås att tro på. Max Martin tror på det själv, till och med.

Kommunal musikskola är nu inget specifikt svenskt. Finland har en. Men vem kan berätta om det finska popmusikundret? Norges musikexport? Det belgiska undret, någon?

Kan vi inte ta och skrota teorin om den kommunala musikskolans betydelse för det svenska musikundret? Kanske är det Max Martin som individ som är särdeles begåvad, och kanske kan det vara så att svensk kultur har ett påtagligt musikaliskt arv?