Svar från Centern om integrationsförslagen

För någon vecka sedan lanserade Centerpartiet en lista med politiska förslag rörande integrationen. Jag skrev om förslagen här på ledarsidan och det var väl ömsom vin ömsom vatten. Bitvis rätt analyser, men förslagen var ibland för vaga, ibland för lika existerande reformer och ibland utformade för en tänkt verklighet snarare än den rådande. Därtill saknade jag lite mer handfasta beräkningar på såväl kostnader som eventuella besparingar/finansiering.

Nu har emellertid Martin Ådahl, Centerpartiets chefsekonom hört av sig med svar. Jag kommenterar kort därunder.

 

——-

 

Våra konkreta reformer av flyktingintegrationen sparar pengar

Här på ledarplats välkomnades att Centerpartiet, på våra kommundagar, presenterade en konkret och jordnära integrationsrapport för att ta tag i den oreda som just nu råder i flyktingmottagandet.

Vi ser detta som ett stort skifte i svensk integrationsdebatt. Centerpartiet försöker ta tag i de byråkratiska och politiska hindren för jobb och bostäder. Det är inte acceptabelt med undermåliga boenden och kommuner som systematiskt överrumplats av konstiga upphandlingar, medan vi missar det centrala, flyktingarnas väg in i jobb. Vi erkänner att Alliansen inte gjorde tillräckligt under vår tid men varnar för att regeringens passivitet och de nya byråkratiska hinder som förvärrar läget dag för dag.

Men när ett parti vågar lägga ett konkret 20-punktsrapport blir det skillnad från vaga symbolförslag inte bara en del att välkomna utan även att diskutera. I ledaren i SvD av Sanna Rayman radades frågorna upp; varför förklarades inte den biten, varför beräknades inte den kostnaden, varför föreslås inte ännu mer?

Det ger oss nu tillfälle att svara. Lite orättvist är det dock när vi kritiseras för att vi inte skulle visat vad våra förslag kostar. Trots att alla, inte minst regeringen, famlar kring var Migrationsverkets prognoser landar och innebär ekonomiskt, så är det faktiskt precis det vi har gjort, vi har uppskattat besparingar och kostnader.

 

De flesta av våra förslag är gjorda för att spara pengar. Det gäller de ofta både dyra och dåliga bostäderna, där angriper vi problemet från alla tänkbara håll. Självklart nya upphandlingsregler, som även med tidsnöd kan vara mindre fyrkantiga och utgå från kommunernas situation. Men också enklare bostäder via modulbyggande, mindre dyrt institutionsboende för ensamkommande barn och möjlighet att rusta upp billiga hus på landsbygden genom att dra nya busslinjer dit, bland annat. Detta utöver de grundläggande reformer vi föreslagit för att få igång bostadsmarknaden.

Men det som sparar i särklass mest pengar är om vi kan få flyktingar i jobb mycket snabbare än idag. Vi föreslår lära-svenska-praktik till lägre lön och vi vill också, likt Kanada, låta olika föreningar hjälpa till med samhälls- och jobbkontakter mot en ersättning som är bråkdelen av vad Arbetsförmedlingens byråkrati kostar. Vi vill också släppa in bättre alternativ till Arbetsförmedlingen genom en jobbfixarpeng som delas ut när flyktingar kommer i jobb. Genom omedelbar inventering, validering och komplettering av kompetenser så fångar vi snabbare upp läkare, ingenjörer och andra experter. Detta utöver de stora reformer av arbetsmarknaden som vi föreslår i våra allmänna program.

Tillsammans rör det sig om hundratals miljoner i besparingar på boendena, och miljardvinster om vi lyckas öka sysselsättningen bland flyktingar bara något litet (enligt vissa beräkningar är idag bara 12-13 procent sysselsatta efter de första två åren, varav bara 2 procent i icke-subventionerade jobb, en uppenbar effekt av byråkratin).

 

Sedan har vi de två största ”kostnaderna” i vår rapport, som egentligen handlar om att flytta kostnader som redan finns för att få bättre resultat.

Det ena är de kostnader som kommunerna som tar emot flyktingar inte får täckning för från staten idag, dels för att alla dessa kostnader stigit sedan beräkningsprinciperna sattes, dels för att man inte räknat med kringkostnader som t ex nya skolbyggnader. Även om osäkerheten är stor uppskattar vi att det är 700-800 miljoner som kommunerna inte får täckt idag under asyl- och etableringstiden, och det vill vi att staten tar över. Men det är pengar som hursomhelst kommer betalas via skatt: i kommunalskatt men också genom statens kommunbidrag. De är bara en fråga om att fördela kostnaden på ett mer rättvist sätt och inte straffa de kommuner som tar ansvar.

Den andra större kostnadsposten är en satsning på intensivkurser i svenska för nyanlända barn. Det förväntas kosta 200-300 miljoner kronor. På sikt kommer det också löna sig, inte bara mänskligt, utan även ekonomiskt, för skolsystemet och för samhället, genom att barnen snabbare kommer in i sitt nya språk. Dessutom används språkklasser redan framgångsrikt på flera ställen i Sverige, det handlar om att sprida de bästa exemplen snabbare. Just bristen på specialiserade lärare, som Sanna Rayman tycker att vi missat, är själva kärnan i detta förslag. Det handlar både om att de lärare som är specialiserade kan nå så många elever som möjligt och att sprida framgångsrik pedagogik till så många lärare som möjligt så snabbt som möjligt.

 

Därutöver ställer sig Rayman frågande till två andra reformer, där tyvärr vår poänger missförstås lite.

Det ena är garantier från staten till hyresvärdar som hyr ut till flyktingar. Det handlar inte om att garantierna ska konkurrera om dyra boenden i attraktiva städer, det skulle ingen ha råd med, utan att göra det möjligt med billigare hyresboenden som idag är blockerade av att hyresvärdarna inte vågar hyra ut. Små garantier som netto kostar några miljoner totalt för staten skulle öppna för ett många både bättre och inte minst billigare hyresboenden.

Det andra, slutligen, som Sanna Rayman undrar är varför vi vill uppdatera de s k kommun- och länstalen, som visar hur stor andel flyktingar en kommun eller ett län bör ta av totalen. Det har inte, som Rayman implicerar, med det kommunala självstyret eller tvång att göra. Dessa tal finns där redan idag, på kommunnivå för ensamkommande barn och på länsnivå för de som fått uppehållstillstånd och behöver hjälp med en kommunplacering. Men talen behöver göras om så att de tydligare, på kommunnivå, visar vilket sammantaget mottagande varje kommun bör ha med hänsyn taget till alla olika grupper och inte så förenklat som idag.

Sanna Rayman efterlyser också förslag för att öka efterfrågan på flyktingars arbete. Men där vet hon att det räcker att läsa hela Centerpartiets övriga ekonomiska förslag. Mer än någon annan i svensk politik trycker vi på att jobb skapas genom växande företag i hela landet.

Martin Ådahl
Chefsekonom Centerpartiet

 

—-

 

SVAR

Att Centerpartiet har ett gediget engagemang för små och växande företag samt för reformer av arbetsmarknaden som skulle sänka trösklarna är jag väl medveten om, och det tycker jag mycket om partiet för! Men texten handlade ju specifikt om förslagen i fråga. I en del delar har jag fått svar, i andra känner jag mig alltjämt förbryllad. jag förstår fortfarande inte hur intensivkurser utöver befintlig SFI-utbildning skulle förändra det faktum att lärarbristen är galopperande redan idag. Dagens SFI-utbildning kan inte avvara folk, i synnerhet inte  till asylboenden för utbildning av individer som vi inte ens vet om de ska stanna eller ej. Som det ser ut idag kan SFI-utbildningsanordnare annonsera efter behörigt folk i månader utan att få tag i kompetent personal.

 

När det gäller boendegarantierna så är jag inte så säker på att detta skulle lösgöra så vansinnigt många boenden att tala om. Det vi hör från kommuner i allmänhet – inte bara de ”dyra och attraktiva” är att problemet ligger i bostadsbristen, inte rädsla att hyra ut. Och som sagt. Jag efterlyser fortfarande resonemang om eventuella undanträngningseffekter på bostadsmarknaden. Att man inte menar dyra och attraktiva bostäder täcker inte riktigt hela problematiken. I flera kommuner är tillgång till bostäder över huvud taget ett problem, inte minst för unga. Kvinnojourerna har exempelvis nyligen uppmärksammat hur bostadsbristen runtom i landet är ett stort problem när man har stort behov av billiga hyreslägenheter för att hjälpa kvinnor som vill flytta – något som framgår tydligt av de explicita svaren i en enkät. Här kryllar det av formuleringar som ”bostadsbristen här i Eksjö”, ”ont om lägenheter” (Kalmar), ”bostadsmarknaden är helt hopplös” (Västervik), ”bostadsbrist” (Skövde), ”Stor bostadsbrist!” (Falkenberg). Undanträngning handlar inte bara om dyra lägenheter i eftertraktade storstäder. Bostadsbristen råder överallt, gäller fler än de som har råd med dyrt – det är helt enkelt trångt om saligheten. Därav min fråga om undanträningseffekter.

När det gäller kostnader vs. besparingar/finansiering kan jag inte säga att jag känner mig så mycket klokare. Jag undrade hur många år som det var tänkt att kommunerna skulle få ”full ekonomisk kompensation”. Av Ådahls svar framgår inte detta. Möjligen menar han med asyl- och etableringstiden att de två år som idag är etableringsperioden ska kvarstå, men att kostnaden för dessa två år ska täckas mera fullödigt än förut. Ådahl lugnar mig festligt nog med att det ändå bara är skattepengar det handlar om, men detta fungerar märkligt nog inte lugnande på mig.

Nåväl, om det blott är den befintliga tvåårsperioden som avses gissar jag att många kommuner kommer att visa tummen ner. Deras problem, vilket beskrevs på DN Debatt igår, är att stora delar av de inskrivna i etableringsprogrammet är i behov av försörjningsstöd i många år efter dessa två också.

Slutligen. Ådahls huvudsakliga hänvisning till besparing/finansiering är kort och gott ”dynamiska effekter”. Jag ska inte vara knusslig. Visst kan en del sådana vara så bombsäkra att man kan inteckna dem i en kostnad, men jag tycker inte att man kan vara hur vidlyftig som helst med dylikt. Och ”miljardvinster om vi lyckas öka sysselsättningen bland flyktingar” ter sig i mina ögon som en lite skakig beräkningsgrund, det måste jag ändå säga.

Men som sagt. Att förslagen är ett utmärkt diskussionsunderlag torde ju härmed vara bevisat!

Sanna Rayman