Charlie Hebdo med mod och värdighet

Det nya numret av Charlie Hebdo är något att glädjas över. På omslaget står en gråtande profeten Muhammed med ett plakat med den numera välbekanta texten ”Je suis Charlie” (”Jag är Charlie”). Bildens överskrift lyder ”Tout est pardonné”, dvs ”Allt är förlåtet!”

En förstasida som lyckas förena ett förlåtande försoningsbudskap med ryggrad på ett elegant sätt. Tidningen viker inte en tum från sin rätt att avbilda, karikera och satirisera över vadhelst man önskar och markerar samtidigt mot terroristerna genom att vägra delta i deras polariserande krig och framför allt påpeka att det inte alls är så säkert att profeten Mohammed gläds över de dåd som terroristerna utför i hans namn. En elegant balansgång som landar precis där den ska.

Under den senaste veckan har jag noterat att en gammal text jag skrivit fått snurr i sociala medier. Det är inte så konstigt, den faller ganska väl in i den senaste tidens händelseutveckling, även om den handlar om reaktioner – eller kanske snarare uteblivna reaktioner – på Lars Vilks situation genom åren.

Dåden i Paris har emellertid fört det goda med sig att uppslutningen kring yttrandefriheten varit betydligt större och mer beslutsam än någonsin i fallet Vilks. Det är glädjande att se enigheten om Charlie Hebdos rätt att teckna och göra satir över vad de vill. Till viss del tror jag att det handlar om något så banalt som närhet – som beskrivs i min gamla artikel hade exempelvis Salman Rushdie alltid svårast att få uppbackning på hemmaplan, medan resten av världen var i högsta grad engagerad i hans fall. På samma sätt har det nog varit med Lars Vilks. En annan faktor är betydligt mer cynisk. Skeendena i Paris är drabbande på grund av utgången och det bidrar säkert till den starka uppslutningen. Det blev inga demonstrationer efter attackförsöket mot Jyllandsposten eftersom det stannade vid ett försök. Egentligen var ju syftet då exakt lika skändligt och fruktansvärt som det som nu skett i Paris, men syften drar färre demonstranter än händelser.

Men, icke desto mindre suger jag i mig det positiva i att så många ändå ställer sig upp på yttrandefrihetens sida just nu. Det är fler än vanligt och det ska inte föraktas.

En annan ljuspunkt är att vi för en gångs skull inte fått de annars så vanliga invändningarna om att yttrandefrihetsdimensionen bara är aktuell om frågan gäller en relation mellan stat och individ. Det är ett slags formaliainvändning som vanligen har som syfte att helt enkelt få sagt att ingens yttrandefrihet formellt sett har kränkts förrän den har kränkts av en stat.

Detta används allt oftare som stoppboll i allehanda diskussioner om vad som ska ”få” ingå i det offentliga samtalet, men i samband med denna händelse har vi tack och lov fått slippa dylika petimäterinvändningar. Lyckligtvis verkar alla eniga om att det inträffade i allra högsta grad har bäring på yttrandefriheten, även om det inte var franska staten som gick bärsärk på Charlie Hebdos redaktion.

Gott så. För givetvis har yttrandefriheten fler dimensioner än den formella. Förhoppningsvis kan vi ta med oss dessa ljuspunkter och förvärvade kunskaper in i framtiden.