Verner von Heidenstam och journalistikens osunda fjärilsliv

I P1 Morgon intervjuades i morse Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson. Det var en i allt väsentligt normal politikerintervju. Karlsson grillas för de olika inkonsekvenser som kan läsas in i SD:s agerande sista dagarna. Hur hänger det ihop att man röstar nej till sänkt pensionärsskatt, hur kan man å ena sidan säga att man röstar nej till varje budget som ökar invandringen och samtidigt rösta ja till Alliansens – som gör just det? Efter en del normalt grillande når vi så ögonblicket då det – som så ofta när SD:are ska intervjuas – bara blir konstigt och krystat. Denna gång utgjordes det krystade inslaget av att Karlsson fick stå till svars – för att han citerat Verner von Heidenstam på Facebook.

Dikten Karlsson citerar är Åkallan, ett i allra högsta grad välkänt och nästan intill slitenhet citerat stycke poesi. Ni vet, det här:

”Det är stoltare, våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.”

Inte sällan används citatet i, ja, peppande syfte. För att uppmana till mod, att möta hinder som känns oöverstigliga, inpränta att det är bättre att våga ett språng än att aldrig försöka någonting här i livet. Ja, jag vågar nog påstå att detta är ett såpass flitigt använt citat att det räcker att nämna strängen som brast för att alla ska veta att det är mod, att våga, som är kärnbudskapet.

Dock inte P1. Här finner man citatet så anmärkningsvärt att man istället gör en särskild nyhet av det hela. ”SD-ledaren Mattias Karlsson citerade krigsdikt”, förkunnar rubriken. Nyheten plockas även upp av andra, exempelvis skriver också DN om ”krigsdikten”, som genren tydligen kallas när den hamnar i händerna på SD.

När Karlsson förklarar citatet med att det handlar om att våga får han höra fler rader ur samma dikt:

”I raderna innan står det ” det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brinna” och om man läser hela dikten Åkallan och löfte från 1915 så hittar man en ganska krigisk dikt som ofta tolkas av litteraturvetare som en bön och längtan efter ett krig. Varför valde du en dikt om krig?

– Just den här delen av dikten är ofta använd och man hör den i olika sammanhang när man gör någonting som kanske kräver ett visst mod eller som innebär risker. Det innebär inte att man tar ställning för hela inslaget.

Du uttrycker dig i krigsmetaforer emellanåt. De hade en annan Facebookuppdatering efter EU-valet. ”Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas”. Står vi inför en avgörande strid om nationens överlevnad?

– Det beror på hur man definierar nationen. Vårt självstyre är i högsta grad ifrågasatt genom vårt EU-medlemskap där vi ser att vi lämnar ifrån oss mer och mer makt från de svenska väljarna ner till Bryssel.”

Ärligt talat. Är det inte dags att tänka sig för lite? Dags att fundera igenom vilka prejudikat som sätts i ivern att få in en fullträff på SD? För det växlar som dras här är ju inte utan vidare implikationer, kan man tycka. Jag gissar att vi till våren kommer få höra en utfrågning av Socialdemokraternas partiordförande, där P1 i samband med Första maj går till botten med vad Socialdemokraterna egentligen menar med att ”sista striden är här”? För att använda dikter i överförd bemärkelse verkar ju inte  Man kan också konstatera att det är tur att Athena Farrokhzad hann göra sitt sommarprat innan P1:s nya, betydligt mer bokstavliga syn, på diktad kampanda infördes.

Verner von Heidenstam är en historisk kollega och SvD-medarbetare. En av de många kulturprofiler som betytt mycket för SvD genom tiderna. I en gammal understreckare om honom kan man läsa ett tänkvärt citat, som handlar om hans tvekan inför om det alls är möjligt att förena litterärt och journalistiskt arbete:

”Undras mig om inte just det bröllop mellan journalistik och litteratur, som firas i våra dagars stora städer, är den förras räddning och den senares ruin. Detta evinnerliga fjärilsliv för minuten kan inte vara ett sunt liv för en diktare”.

Citatet känns märkvärdigt aktuellt idag. Journalistiken – och för all del även politiken – är idag mer än någonsin ett fjärilsliv för minuten, som kämpar för att göra sig köttigare än det är genom litterär prydnad. Journalistiken gör det och politiken ännu mer. Man bygger sig själv på berättandet. Eftertanken ställs på undantag till förmån för billigt snidade poänger i stunden, via storytelling. Ett berättande som idag tog sitt uttryck i att man gjorde story på ett välkänt diktcitat, utan att fundera på rimligheten i det hela. Verner von Heidenstam anade nog inte hur rätt han skulle få när han skrev de där raderna.

Men, kanske var hans tanke att litteraturen skulle tjäna som journalistikens räddning bara temporärt sann? För frågan är om vi inte nu nått tidpunkten då all denna storytelling i syfte att driva hem politiska poänger och fullträffar har slutat fungera och övergått i innehållslöst nyhets- och politikdiktande utan själ och utan egentlig förståelse för det vi beskriver.  Journalistiken åtnjuter allt sämre förtroende och för politiken går det inte mycket bättre.

Jo, jag tror ändå att ”räddningen” von Heidenstam talade om var kortsiktig och nu har den nått vägs ände. Den som dricker av politik-är-berättelser-cocktailen börjar som kommunikationsguru och slutar som byfåne.