OECDs skolkritik gör ingen skillnad i klassrummen

I dag presenterades en OECD-rapport om svenska skolan. Kunskapsresultaten sjunker, disciplinen är undermålig och lärarrollen problematiseras. Vi har hört det förut. Liksom S och MP:s beskrivning av kommande skolpolitik. På hundra dagar hade Fridolin tänkt förändra skolan, men det är oklart om han hinner för alla besök han ska beta av under våren. 290 kommuner kommer att kräva sitt. Och uppriktigt sagt, är det verkligen mer av inlyssning svensk skola behöver. Problembilden är ju ganska tydlig. Elever lär sig inte vad de ska under sina nio år i grundskolan. Varken lärare eller föräldrar verkar anse att det är elevens ansvar att komma i tid, göra sina läxor (där såna ges) och anstränga sig för att läsa in och klara av grundskolans inte allt för krävande läroplan. Respekten för läraryrket är inte vad det borde vara men det är heller inte kvaliteten på lärarkåren – vilket skylles lärarutbildningen. Föräldrar som i sin tur engagerar sig i skolarbetet främst när de vill överklaga betyg som lärarana har satt på deras ungar, verkar heller inte se som sin uppgift att uppmuntra ansträngning i skolarbetet. Att inte ställa krav på eleverna är allt annat än omtänksamt.

Så, ja, kanske så kallad nationell samling som nämns i TT meddelande om OECD:s rapport inte är någon dum idé. Det vill säga att var och en som har en roll i skolan – även elverna själva – inser att det krävs ansträngning för belöning och att belöningen främst är kunskapen i sig. Läraren ska vara bäst i klassen och lite till och ges förtroende att hålla ordning och struktur – allt för studie- och arbetsro.

S och MP gör som de brukar och föreslår garantier (man har hittat på en ”läsa, skriva, räkna-garanti”)) och kommissioner (en skolkommission för att väcka nationell samling för en bättre skola). Men kommer det verkligen i sig att göra någon som helst skillnad för ordningen i klassrummen, disciplinen i skolarbetet och kunskapsnivån hos både lärare och elever? För det är väl just det senare som behövs, ellerhur?