Replik till Sanna Rayman om Moderaterna och Solna

Här nedan följer en replik från Kristoffer Tamsons och Pehr Granfalk med anledning av dagens huvudledare om Moderaternas framtid och Solnas integrationsarbete.

Det för tankarna till trollerikonstens reptrick. Den syn på Moderaternas idéutveckling som kommer till utryck i Sanna Raymans ledare. Å ena sidan efterfrågas där idédebatt. Å andra sidan används möjligheten att själv bidra åt en lång text som vare sig innehåller egna förslag på utmaningar eller frågor för Moderaterna att lyfta. Istället för idéer tycks det vara kritik i formfrågan som står i fokus. Det blir lite som att stå vid sidan om snickaren och kritisera i vilken ordning verktygen används, snarare än intressera sig för det som byggs eller själv hjälpa till i arbetet.

Bakgrunden är det inlägg på DN Debatt där vi ger ett bidrag för den idéutveckling vi tror Moderaterna behöver mer av med sikte på valet 2018. Fyra områden lyfter vi fram: Behovet av en ny frihetsdebatt, relationen stad och land, arbete som grund för människors delaktighet och inkludering i det svenska samhället samt sist men inte minst vikten av tydliga värderingar om hur välstånd och välfärd skapas.

Kring dessa utmaningar pekar vi på både frågeställningar vi ser som viktiga samt värderingar och förhållningssätt vi tror bör ligga till grund för Moderaternas kommande diskussioner. Vi är medvetet öppna i delar av resonemangen. Med viss erfarenhet av idéutveckling och politiskt handfast arbete tror vi oss veta vi att det sällan är en god tanke att redan från start slå fast alltför självsäkra slutsatser eller förslag. Det är helt enkelt inte ett inkluderande arbetssätt. Därtill inbjuder det inte till mycket av de samtal och den debatt vi hoppas kunna medverka till att väcka.

Särskilt en fråga vi väcker verkar ogillas av Rayman. Det faktum att vi pekar ut arbete och en utvecklad arbetslinje som viktigare för att inkludera utrikes födda i det svenska samhällsbygget än den gamla beprövade och i våra ögon till stora delar misslyckade integrationspolitiken. Att vi därtill lyfter fram Solna som ett intressant exempel ogillas särskilt. Något märkligt kan tyckas. Men vi gör ett försök att återigen skilja på integration och migration. Vi kan apropå volymfrågan enkelt konstatera att Rayman väljer en datakälla som exempelvis med precision exkluderar de 2 100 ensamkommande flyktingbarn som Solna tagit ansvar för sedan 2006.

Sveriges särskilt dåliga siffror ligger främst inte i etableringen av nyanlända. Det har många andra länder problem med. Sveriges unika position är hur invandrade hamnar i långvarigt utanförskap och bidragsberoende. Det är här Solnas modell med restriktiva bidrag, konstruktivt kravställande på utbildning och näringslivsvänliga politik ger effekt. Rayman vill helt enkelt göra gällande att Solnas modell inte är skalbar för högre mottagande och att de 45 procent av Solnas invånare med invandrarbakgrund på något sätt har det lättare i livet än andra kommuners medborgare med invandrarbakgrund.

Om vi inte tror på värderingar om restriktiva bidragssystem, krav på personligt ansvar och försörjning samt ett friare näringsliv som metod för minskat utanförskap riskerar den svenska borgerligheten vara tommare i innehåll än Kim Kardashians underhållning.

Nu är detta trots allt bara en av de fyra frågor vi lyfter fram. Där vi försöker samla vad vi möter hos både moderata sympatisörer och människor i stort. Detta inom ramarna för våra politiska förtroendeuppdrag och i möten utanför politiken. Dessa tror vi behöver komma till uttryck i det arbete som moderater i kommuner, landsting och nationellt har att ta tag i under kommande år.

Vi är nu vare sig kända för att viska eller vara otydliga med våra principer. Däremot har vi att visa respekt för att ett politiskt parti nu ska samla sig för ett betydande arbete med sikte på 2018. Det är måhända en ledarsidas välsignelse och förbannelse att inte behöva förhålla sig till detta när den formulerar sig. Vi ser däremot fram emot era konstruktiva bidrag om Moderaternas framtida utveckling.

Kristoffer Tamsons (M), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting
Pehr Granfalk (M), kommunstyrelsen ordförande i Solna

SVAR DIREKT

Ja, jag efterfrågar idédebatt. Det är därför jag också efterlyser att man i en sådan sluter upp lite tydligare bakom några idéer, det är nämligen först då någon annan kan säga emot och en fruktbar sakdiskussion kan uppstå. Tamsons och Granfalk motiverar frånvaron av dylika preferenser med att de vill visa respekt för att partiet ännu samlar sig för idédebatten. Enkelt uttryckt – det är inte läge att visa korten. Så kan det förstås vara, men då blir jag än mer konfys inför poängen med artikeln.

Vad gäller integrationen och Solna. Att arbetslinjen är en viktig beståndsdel i integrationen är otvivelaktigt, vilket jag också skriver, utan minsta tillstymmelse till tvekan, i min text. Men låt mig påpeka att det är först efter att jag invänder som Tamsons och Granfalk väljer att förtydliga vad de menar med arbetslinjen, redan det innebär att vi – tack vare min kritik – har tagit ett steg närmre konkretion. Nu skriver de nämligen att det de specifikt syftar på är ”restriktiva bidragssystem, krav på personligt ansvar och försörjning samt ett friare näringsliv”. Gott så, det är ju ett inspel som betyder något konkret och en inriktning som denna ledarsida alltid har omhuldat.

Men även om vi i just den delen är överens så vidhåller jag att Solna inte förtjänar den integrationspolitiska predikstol man emellanåt försöker placera sig själv i. Tyvärr, men detta är att förhäva sig. För även om Solna har en tydlig och bra arbetslinje, så kvarstår faktum: Solna har inte tagit sig an tillnärmelsevis samma utmaning som många andra kommuner. Solna är därför inte skickade att predika rätt sätt att integrera för exempelvis Södertälje, som har en helt annan situation att sköta.

Detta illustrerade jag i min text med nivån på flyktingar som Solna tar emot. Jag påpekade också att det givetvis finns fler sätt att ta sig till Solna och när Tamsons och Granfalk nu invänder mot just den datakällan (dvs nivån på flyktingmottagning) så kan vi för all del prata om den datakälla de själva tar upp – det vill säga de ensamkommande flyktingbarnen. Enligt Tamsons och Granfalk har Solna tagit ansvar för 2 100 ensamkommande flyktingbarn sedan 2006.

Det har jag inga skäl att ifrågasätta – på ett plan. Men saken är den att när vi talar om mottagning av ensamkommande flyktingbarn så menar vi vanligen mottagning av dem – och det är ett annat plan. Och det är inte detta vanliga plan, själva mottagningen, som Tamsons och Granfalk syftar på. Låt mig citera Solna kommuns hemsida:

”Solna är sedan sju år tillbaka ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn. Sedan systemet startade har 1 600 barn kommit till Solna varav 90 har blivit permanent placerade i Solna.”

(Siffran 1600 ovan skiljer sig från Tamsons och Granfalks 2100, sannolikt för att texten är från förra året, medan deras siffror är från i år.)

Med andra ord. Ja, eftersom Migrationsverket ligger i Solna så blir kommunen genomfartskommun för oerhört många ensamkommande flyktingbarn. Men det betyder inte att Solna kommun tar ansvar i den bemärkelse vi brukar tala om ansvar. Det är först som ett ensamkommande barn blir placerat som det verkliga ansvaret – att tillhandahålla skolgång och annan kommunal service – kickar in. Och här tar Solna ansvar för 90 ensamkommande flyktingbarn, inte 2100.
Det tror jag nu inte beror på att Solna kommun inte vill hjälpa fler. Däremot tror jag att Solna väljer att ta ansvar för så många flyktingbarn – och flyktingar – som man anser att man har möjlighet att integrera på ett bra sätt i kommunen. Det vill säga, om någon lärdom tydligt kan dras från exemplet Solna, så är det att kommunen har något att lära oss om migrationspolitik och inte – som de själva påstår – om integrationspolitik.