J. Edgar Hoover avsatte Juholt

Liksom alla andra ser jag självfallet fram emot att läsa senaste dagarnas übersnackis, dvs Daniel Suhonens tegelsten om Håkan Juholt och socialdemokratin. Det regnar förhandspress och göttiga utdrag, men det som just nu slår mig är hur fort detta går över i nån sorts stiliserad parodi. Igen. Det är märkligt. Redan när Håkan Juholt tillträdde var spinnet kring honom parodiskt och krampaktigt. När han som nyinstallerad höll sitt linjetall satt jublande SSU:are bakom honom med stiliserade mustascher på plakat. Steget till Super Mario var kort och SVT först på den bollen. Allting kändes show och föreställning – och så fortsatte det.

Och så fortsätter det även nu. Kulturvänster fortsätter att behandla Juholt som merchandise, jag bara väntar på att rättigheterna ska gå vidare och ge upphov till nyckelringen och legolådan. Under helgen har skämten om och citaten ur Suhonens bok och hela Juholthistorien haglat på Twitter. Många gånger om har jag sett folk fråga vem som ska spela Juholt/Berit Andnor/Veronica Palm i den kommande filmatiseringen eller teatertolkningen av boken. Så plötsligt visar det sig att skämten snabbt blivit allvar. Boken ska bli pjäs, regisserad av – såklart – Stina Oscarson.

– Det är som ett av Shakespeares maktdramer eller Machiavellis Fursten, säger hon till Aftonbladet.

Det är en kommentar man kan gå och suga lite på. Från Juholthaveriet har det nu dragits paralleller till Shakespeare, Machiavelli samt till Caesar, som är Suhonens egen favoritjämförelse. Det säger mer om personerna som säger det än det säger om Juholt.

I själva verket är det PJ Anders Linder som gör den mest relevanta jämförelsen. Under rubriken Så blev Håkan Juholt partiledare ger han ett svar som har föga med Machiavelli att göra, om man säger så. Svaret lyder ”På samma sätt som Steven Bradbury en gång vann guldet i short track i Salt Lake City” och det förloppet kan beskådas här.

Många sossar blir det, som nämns, anklagas och pekas ut i boken. De kommentarer, avfärdanden och tillbakavisanden som också följer på debatten är stundom underhållande stundom onödiga. Bitvis förefaller bokens teser faktiskt helt förryckta, som när  den socialdemokratiske debattören/PR-konsulten Jonas Morian och hans liberala fru, tillika Yougoves analyschef Stina Morian förklaras ha deltagit aktivt i petandet av Juholt – i maskopi med de privata vårdbolagen. Jag vill nu inte förolämpa någon, men det är mitt bestämda intryck att paret Morian inte är riktigt den lömska intrigmakarduo som Suhonen tror.

Av någon anledning kan jag inte sluta tänka på följande lilla replikskifte ur Annie Hall, från scenen där Woody Allens roll Alvy Singer maler sina teorier om mordet på JFK, vilket tröttar hustrun något:

Allison: Okay. All right, so what are you saying, now? That everybody on the Warren Commission is in on this conspiracy, right?

Alvy: Well, why not?

Allison: Yeah, Earl Warren?

Alvy: Hey … honey, I don’t know Earl Warren.

Allison: Lyndon Johnson?

Alvy: Lyndon Johnson is a politician. You know the ethics those guys have? It’s like-uh, a notch underneath child molester.

Allison:  Then everybody’s in on the conspiracy. The FBI, and the CIA, and J. Edgar Hoover and oil companies and the Pentagon and the men’s-room attendant at the White House?

Alvy:  I would leave out the men’s-room attendant.

Möjligen finns det en men’s-room attendant inom arbetarrörelsen som går fri även hos Suhonen…