Kulturpolitik – i god tid efter valet

”Vi ska hjälpa Miljöpartiet att utarbeta en kulturpolitik värd namnet”. Så sade Tjia Torpe till SVT, när det i förra veckan rapporterades om den förestående kulturpolitiken. Torpe är en av de krafter som har anlitats av MP för att, håll i er, utforma en kulturpolitik. Andra namn i den kulturpolitiska arbetsgruppen är Stina Oscarsson, som menar att det stora med MP:s initiativ är att man bjudit in kulturarbetare att utforma politiken.

Lyhördhet är förvisso bra, men jag har desto svårare att se storheten i själva tågordningen i denna process. Vi har just haft ett val. Inför sådana är det vanligt att ge besked om sin politik, men MP jobbar uppenbarligen på ett lite annorlunda sätt.

De väljer istället att först baxa sig igenom valet, och att vidare knipa kulturministerposten. Först därefter börjar de bekymra sig om att de inte har någon politik. Nonchalansen är häpnadsväckande. Och när statssekreteraren i samma departement utses är det uppenbart att man letat inte huvudsakligen efter en person med fötterna i kulturpolitiken, utan efter någon med starkare partirötter än kulturministern själv. Man plockar nämligen nyss invalde riksdagsmannen Per Olsson, som i några veckor innehaft titeln försvarspolitisk talesperson och som dessförinnan har varit skolpolitiker.

Det festliga är emellertid att ingen i kulturvärlden kommer att bry sig. Vänstern kan behandla kulturpolitiken precis hur nonchalant som helst utan lojaliteten naggas nämnvärt.