Kommentar och svar angående jakt och landsbygdens framtid

Med anledning av kolumnen Utan jakten krymper landsbygden (27/9), har följande kommentar inkommit:

27 september skrev Maria Rankka, VD för Stockholms handelskammare och vice ordförande för Jägareförbundet, ett inlägg under rubriken ”Utan jakten krymper landsbygden”. I princip påstår hon i artikeln att landsbygden dör på grund av vargen. Det är ett påstående jag sett många gånger genom åren. I början bara från de mest extrema vargmotståndarna. Numera är detta påstående legio från alla som är emot att vargen nu återtar sin plats i naturen. Jägareförbundet har med stenhård lobbning i vargfrågan fått till och med viktiga politiker att använda argumentet att ”vargen dödar landsbygden”.

På landsbygden är det en livsstil att jaga påstår Maria Rankka. För enskilda personer är det kanske så, men som helhet är det mycket överdrivet. I mina hemkommuner, Hällefors och Ljusnarsberg, belägna mitt i glesaste Bergslagen, jagar cirka 5 procent av befolkningen. Eller omvänt, 95 procent jagar inte. Många av oss är måttligt förtjusta över att tvingas hålla oss borta från skogen under de första älgjaktsveckorna när skogsbilvägarna fylls av inresta stadsjeepar.

Sverige har nu en fastlagd rovdjurspolitik som tagits i Riksdagen. Denna politik tar stor hänsyn till jägarnas krav. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att ange miniminivåer för de stora rovdjuren. För varg är miniminivån 33 föryngringar, 27 av dem i Mellansverige. Förvaltningsnivån kommer att hamna på ca tio fler revir för att ge en säker fallhöjd till miniminivån. Trots detta fortsätter Jägareförbundet att tala om ett tak på 150 vargar i hela landet, vilket motsvarar 15 föryngringar.

De rovdjur som Maria Rankka beklagar sig över för att de äter upp ”jägarnas” byten är i själva verket en stor tillgång för glesbygden. De tillför en ny dimension och livskvalitet och kan betyda nya arbetstillfällen i en utbyggd ekoturism där inte minst rovdjuren blir en viktig del.

Visst finns det specifika glesbygdsproblem. Bara den här veckan har vi där jag bor haft nio timmars strömavbrott och en halv dag utan telefon. Något som kan betyda katastrof för ett företag. Vägarna är i uselt skick, sönderkörda av timmerbilar som kör ut de sista resterna av bolagsskogarna. Sjukvård och skolor försvinner och kollektivtrafiken är närmast obefintlig.

Till det kommer nu också att vi används som gisslan i rovdjursdebatten av Jägareförbundet. Artikeln ger intryck av en negativ och nedlåtande syn på landsbygdens befolkning. Hon skriver till och med att ”jakten är det sista roliga som finns kvar för landsbygdsbefolkningen”.
Den raden är i det närmaste kränkande.

Ylva Lindberg, Hällefors. Vice ordförande i Svenska Rovdjursföreningen samt företagare, djurägare och skogsägare i vargrevir

Maria Rankka svarar: På måndag är det älgjaktspremiär. Ett viktigt datum för många människor och på sina håll hela bygder. I vissa delar av Sverige har jaktmöjligheterna minskat på grund av vargen. Det är ett faktum. Man kan tycka att det är bra eller dåligt. Ylva Lindberg som replikerar på min kolumn ”Utan jakten krymper landsbygden” verkar tycka att det är bra.

Jag tillhör själv dem som varken har förståelse för dem som tycker att vi måste skjuta alla vargar eller dem som älskar vargen över allt annat. Det finns hyfsat många onyanserade röster i debatten kan man konstatera. Vargen är en politisk fråga som innebär svåra avvägningar.

Min kolumn handlade dock om något helt annat. Nämligen att det politiska etablissemanget verkar få allt svårare att tala på ett sätt som appellerar på landsbygdsbefolkningen. Jaktfrågorna och den vanmakt som jägare känner är bara ett exempel. Det finns andra frågor också.

Vad vi ser i valresultatet är att SD skördar stora framgångar i landsorten. (Jag påpekade också i min kolumn att det mönstret på intet sätt är unikt för landsbygdskommuner där det finns varg så jag gör ingen direkt koppling, även om SD profilerade sig på vargfrågan).

För att bryta detta tror jag att det krävs ett seriöst samtal om vad som händer med landsbygden i en allt mer urbaniserad värld och vilka möjligheter som ändå finns att bo, leva och verka utanför storstadsregionerna. Sverige är det land i EU som har den snabbaste urbaniseringen. Det är bra. Innovation, tillväxt och jobb skapas i första hand i städer. Men utvecklingen är inte oproblematisk. Vad är landsbygdens roll i en snabbt föränderlig värld?  Och vilken politik hjälper respektive stjälper landsbygden?

Maria Rankka