Valhandlingen som lagtröja

Valhemligheten är inte så het nuförtiden. Selfies och bilder av valsedlar med kryss har formligen regnat i sociala medier i valrörelsens slutskede. Effekten av denna tradition i vardande är att den gör valhandlingen till en tillhörighetsgrej. Som en lagtröja, en nål på kavajslaget, något man gör för att berätta att man ”är med i gänget”.

Jag kan förstå att man ibland vill visa sitt politiska ställningstagande. Kanske vill man glädja den man kryssat, kanske vill man stoltsera för att man tycker om sitt val. Det är inte alltid fel eller obegripligt. Men den här framväxande röstningskulturen fyller mig med obehag.

Stoltserandet inför andra känns som att banalisera demokratin. Genom detta blir valhandlingen till något kollektivt och utåtriktat, snarare än ett inåtvänt resonerande följt av beslut. Säkerligen finns det resonerande och mogna överväganden bakom de röster som läggs och fotas för instagram, men det aggregerade resultatet skapar en norm som inte är eftersträvansvärd. En förväntan på att alla ska basunera ut sina val.

En klok person jag följer på Twitter berättade häromdagen om hur vederbörande lyckats förvåna sina kursare genom att hålla på sin valhemlighet. När jag själv gör detsamma inför en vän blir det dålig stämning, som om jag graderat ner vår vänskap. En annan skämtar och säger att valhemlighet är lika med SD. Inte heller det fungerar stämningshöjande, kan man säga.

Faktum är att min omedelbara reaktion på alla selfies på ansikten i rosa brillor, alla bilder på röstsedlar är att bli medvetet tystare om mina egna val. På ren instinkt väljer jag att gå på tvärs med den nya normen, för att skapa utrymme för valhemligheten. Den får inte förvisas till en skrubb.

För alla vill inte berätta, alla vill inte försvara sina val, alla känner inte att de är pålästa nog att ta fajten för sin röst, en del är höger men umgås åt vänster, en är vänster men gift med en höger, andra har kanske bara röstat med magen eller med hjärtat. Oavsett skäl – de har rätt till sin valhemlighet. De har rätt att inte motivera. Om vi skapar en kultur där basunerandet är norm och förväntan har vi också sänkt taket i demokratin. Detta får vi inte göra.

Carl Johan von Seth skrev för övrigt en massa klokt om detta i DN häromdagen. Läs här!