Utan stridsyxor i Rosenbad

Valaftonens sista skälvande timmar kännetecknades av ansvarstagande. Ställda inför ett valresultat där ingen förutom SD kunde kalla sig vinnare växte såväl Fredrik Reinfeldt som Stefan Löfven med uppgiften och gjorde sådant som är bra för både dem själva och för landet.

Fredrik Reinfeldt valde att lägga stridsyxan på hyllan och avgå. Teoretiskt sett hade han kunnat hävda att eftersom det tydligast aviserade regeringsalternativet från motståndarlaget, S+MP faktiskt blev mindre än Alliansen så var hans egen förlust inte självklar och försöka sitta kvar vid makten. Men det hade varit grälsjukt och inte så ansvarsfullt. Dessutom hade det inte varit en vacker sorti att surra sig vid masten på det sättet, inte när man de facto lidit ett nederlag. Ett sådant eftermäle vill Reinfeldt definitivt inte ha. Så han klev av, som den statsman han varit, och lämnar därmed fältet öppet för Löfven att snickra sin egen regering. Vilket lär kräva en del jobb…

Att Reinfeldt samtidigt kliver av partiledarskapet lämnar också fältet lite öppnare för övriga alliansledare att agera självständigt under en period, medan Moderaterna omgrupperar. Från vänster kommer man framöver göra sitt allra bästa för att tolka detta som att Alliansen är död och begraven, men man bör inte räkna ut den enade borgerligheten i första taget. Att de borgerliga partiledarna nu vänder hemåt och fokuserar på att slicka partiinterna sår och hitta det egna fotfästet igen är inte detsamma som att man ger upp på hela borgerligheten. Tvärtom. Lärdomen för samtliga borgerliga partier är att ingen gång får man igenom så mycket av sin politik som när man samarbetar med likasinnade.

Löfven har inte heller han en stridsyxa i näven. Hans fokus är på Miljöpartiet förstås, men värt att notera är att han därutöver låter nästan lika inbjudande gentemot borgerligheten som mot Vänsterpartiet. Den som hörde Löfven tala i SVT:s valstudio sent igårkväll hörde kanske att han höll dörren öppen också för samarbeten även med M och KD. Jodå, i försvarsfrågor, föreslog han till exempel. Sådant lär få en vänsterpartist att tugga fradga, men det framstår som lugnande för oss som oroat oss för kraftiga vänstersvängar under en Löfvenregering.

Att lämna V utanför en regering är det klokaste Löfven kan göra och sannolikt landar han i detta scenario när han har vägt för- och nackdelar.  Saken är den att även om Löfven sätter Sjöstedt i sin båt så kvarstår hans svaga position i riksdagen. Då kan man lika gärna minimera passagerarantalet i båten och göra det till en konst att jobba med hoppande majoriteter utanför. Ibland få igenom politik med hjälp av V och ibland med hjälp av borgerliga partier.

Hur ska de borgerliga göra nu då? Ska Alliansen lösas upp? Nej, det vore väl dumt. Men klart är att samtliga borgerliga partier nu behöver gå hem till sitt och samla tankarna. Ingen av dem lär komma fram till att de plötsligt blivit vänster så oron för Alliansen är tämligen överdriven. De områden där borgerliga partier kan tänkas hjälpa S att få igenom politik är inte sådana att de allvarligt hotar att splittra borgerligheten. Man har trots allt kunnat budgetförhandla och diskutera sina olikheter i två mandatperioder nu. Det betyder att man känner varandra, känner varandras argument och kan ha sympati för dem. Till exempel. Om FP så småningom möjliggör en tredje pappamånad tillsammans med S lär ingen i KD bli chockad och tanken att det skulle innebära slutet för framtida borgerlig allians är långsökt. Det kommer ett val igen om fyra år – om inte förr. Även då kommer det finnas fyra borgerliga partiledare som förstår vikten av enad front och samarbete.