Kyrkans män vet inte allt

Kyrkans män vet inte allt. Förstås. Det är väl egentligen bara Gud förunnat att ha totalkoll. Därför bör Åke Bonniers text i DN i söndags läsas med detta i åtanke. När han skriver att ”kyrkan har gjort samhället bättre” har han alldeles rätt. Men. Bortsett från just denna mening (som dessutom är hämtad ur en opinionsundersökning av vad medborgarna tycker om kyrkan) är det inte så mycket bevänt med Bonniers text. Biskop Bonnier gör sig skyldig till den ack så vanliga och lika olyckliga sammanblandningen av samhälle och stat.

Inledningsvis skriver Bonnier att ”den senaste tiden har gett flera exempel på att kyrkan är politisk. Och kyrkan måste göra sin röst hörd även i politiska sammanhang” varpå han konstaterar att kyrkan är viktig för samhället. Men samhället är större än staten. Civilsamhället finns och verkar alldeles oavsett vad den politiska sfären för tillfället står för. Och det är precis som det ska vara. Samhället och politiken får aldrig bli ett, och kyrkan tillhör just denna värdefulla och extraordinära sfär som är (eller ska vara) fredad från politiska nycker och trender.

Med politik är det dessutom så att själva livsnerven handlar om konflikt och motsättning. En demokrati lever av att det finns olika synsätt och olika värderingar som ställs mot varandra. En alltför konsensussökande politisk kultur tjänar ingen på i längden. Det är bra att vi har olika politiska åsikter. Att hävda att det finns en sann politisk linje som i varje stund är mer rättfärdig än någon annan är varje politikers privilegium, men det funkar dåligt på exempelvis ett trossamfund. En politisk kyrka måste ju rimligen ha en politisk idé och utgå från att det finns en linje som är mer rätt än övrigas.

Och det är här uppdraget måste bli knepigt för de styrande inom kyrkan. Hur är man en politisk och inkluderande kyrka på en och samma gång? Hur kan man hävda att det finns en sann politisk linje för kyrkan att driva och samtidigt säga att alla ska känna sig delaktiga och välkomna? (Det vill säga även de som, exempelvis, inte delar analysen att sjukförsäkringen bör se ut som den gjorde innan 2006. Eller ska man tolka ledningen som om dessa frånfällingar inte är kristna?)

Bonnier skriver också om historiskt viktiga insatser från kyrkans sida och tar dessa till intäkt för att en politisk kyrka är rätt och nödvändig. Men den kyrka Bonnier representerar var också anledning för Mobergs fromma utvandrare att i mitten av 1800-talet emigrera till det frihetliga Amerika där gudstjänstlivet var fritt och församlingar styrdes av medlemmarna, inte av en sträng överhet. Argumentet att kyrkan alltid varit politisk och därför ska fortsätta vara det, haltar lika illa som den inledande utgångspunkten att samhälle och politik är ett och samma.

Att religionens roll i samhället ökar är, som Bonnier skriver sant och bra. men därav följer inte att politikens roll i kyrkan har följt eller ska följa samma trend.