Inte den misshandlade kvinnans fel

Kvinnor som blir misshandlade av sina män ska inte gnälla så förbannat. Det tyckte Anna Hagwall, riksdagsledamot för SD, i en intervju med P4 Dalarna. ”Vi ska verkligen tänka att vad är min roll i det hela och mitt ansvar i det hela att jag är förtryckt”, utvecklade Hagwall.

Gnälla? Eget ansvar? Hagwalls uttalanden är inte bara korkade, utan farliga.

Våldsutsatta kvinnor har länge haft svårt att bli sedda som just de brottsoffer de är. Det finns en myt om att en viss typ av kvinnor söker sig till våldsamma män. Det stämmer inte. Tvärtom visar forskningen på att våldsamma män utsätter många olika kvinnor. Kvinnan kan vara vem som helst, hon är ingen ”typ”. ”Thomas” som intervjuades i Studio Ett (13/5 2013) vittnade om sin egen framfart i flera relationer. ”Mina nära och kära var livrädda för mig”, som han sade. Problemet var inte kvinnorna utan att Thomas misshandlade dem. Den ena efter den andra. Med hjälp av en av Sveriges få mansjourer har han nu påbörjat en behandling som verkar ge resultat. Tyvärr tillhör han den minoritet av de våldsamma männen, som inser att ansvaret är helt och hållet deras eget, inte den utsatta kvinnans.

”I dag måste man inte bo med en man som är våldsam”, sade Hagwall. Nej, det finns inte någon lag på det, om det är vad Hagwall avser. Men även kvinnor som lyckas bryta sig loss från relationen är utsatta. I en tredjedel av fallen bryts besöksförbud. I många fall har man gemensamma barn och gemensamt boende. En anledning till att kvinnor stannar i destruktiva förhållanden handlar om vad forskarna Carin Holmberg och Viveka Enander kallar normalisering. Successivt isoleras kvinnan från vänner, familj och omvärld. Samma person som misshandlar och kontrollerar henne blir hon samtidigt helt beroende av. Det kan också medföra att kvinnan utvecklar ett slags Stockholmssyndrom i förhållande till mannen.

Tillgången till kvinnojourer och skyddade boenden är begränsad. En kartläggning som Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) gjorde i slutet av förra året visade att allt fler kvinnor och barn tvingas stanna kvar allt längre på jourerna. De har ingen annanstans att ta vägen. Sju av tio kvinnojourer anger att bostadsbristen är orsaken till att fler hjälpsökande stannar längre. Sanna Rayman skrev på ledarsidan om detta (25/11 2013):

Kvinnojouren i Västerort tvingades avvisa 18 kvinnor och 8 barn 2011, läser jag. Året därpå, förra året, steg den siffran till 40 kvinnor och 24 barn. I Södertälje ser det ännu värre ut, där fick 24 kvinnor nej när de sökte sig till kvinnojouren 2011, men 2012 var det hela 60 stycken. Lunds kvinnojour nekade 25 kvinnor och 14 barn 2011. Illa nog, men 2012 fick 87 kvinnor och 102 barn vända i dörren. Kvinnohuset Kassandra i Göteborg räknar 54 avvisade kvinnor 2011 och hela 131 stycken 2012. I Höganäs nekades 192 kvinnor 2012, att jämföra med 2011 då ”bara” 119 stycken fick nej.

Att Anna Hagwall lägger skulden på kvinnor för deras utsatthet är klassisk patriarkal logik. Det är samma visa som när kvinnor har blivit våldtagna. Vad hade hon på sig? Hur betedde hon sig?

Skuldbördan tycks alltid hamna på kvinnan.