Kommentar om kategoriserande, kollektiva föreställningar

Med anledning av krönikan Är du man eller människa? (6/7), har följande kommentar inkommit:

Jag läser Tove Lifvendahls krönika ”Är du man eller människa” den 5 juli, och måste tyvärr konstatera att jag känner igen mig alltför väl.

Jag är född och uppvuxen i Sverige av invandrade föräldrar. De kom som många andra hit i slutet på 60- talet. De kom med två tomma händer och gjorde sen sitt bästa för att deras barn skulle få goda förutsättningar till ett bra liv. Deras liv var inte alltid så guldkantat precis. Och det blev enligt min mening knappast enklare av att boxas in i – om än välmenande – men förutfattade meningar om hur invandrare ska bete sig. De valde medvetet ofta andra val än vad som förväntades. T ex att bo på platser som inte var utpekade för invandrare, välja andra skolor åt sina barn och överlag ha höga förväntningar på vad vi skulle klara av. Deras ambitioner var säkert inte unika, men präglade av deras personliga val, värderingar och drivkrafter.

Så här med facit på hand måste man konstatera att de lyckades med sina ambitioner. Jag och mina syskon blev väl integrerade i det svenska samhället och vi har dessutom haft privilegiet att på olika sätt kunna bidra till ett starkare Sverige. Jag har också haft förmånen att skaffa mig visst inflytande över sådant som jag uppfattar som viktigt. Det har handlat om att få vara med och fatta beslut om det som påverkar både makro- och mikroperspektiv i livet.

Mot bakgrund av min uppväxt och mina erfarenheter, har jag tydligt formats av insikten om vikten av individens möjlighet att få utvecklas och blomstra. Att det är just ur den enskilda människans inneboende kraft som vi hämtar resurser till ett bättre samhälle för alla. Inget konstigt med det. Om du kommer från en bakgrund som berättigar dig till den sortens idéer vill säga. För jag har alltför många gånger mötts av illa dold förvåning – ibland nästan misstro – över att jag som har invandrarbakgrund har borgerliga värderingar.

I början hade jag svårt att sätta fingret på vad det var som förvånade folk. För mig är det ju så tydligt att det är just min bakgrund som gjort att jag ifrågasatt den under min uppväxt rådande politiken. En politik som klustrade ihop mina föräldrar och deras individuella förmågor och drömmar med det diffusa begreppet ”invandrare”.  Ett begrepp som i statistiken – hör och häpna – också gör mig, som är född andra generationens invandrare, till just invandrare. Fakta som inte upphör att förvåna mig. Helt enkelt för att jag som person och individ, är minst lika integrerad som den som har flera generationers blodsband till Sverige. Jag måste trots det inte sällan presentera mig ur ett kollektivt invandrarperspektiv. Det skulle vara helt okej om det inte så ofta sattes i ett sammanhang präglad av så mycket okunskap.

Jag inser idag att det förmodligen handlar om de egna referensramarna. Om man, oavsett vilket perspektiv man utgår i från, har fått lära sig att ”invandrare” måste passa in i en mental mall, så är det kanske inte så konstigt om man blir förvånad när den inte stämmer. Men ju mer makt man har desto större ansvar måste man ta för sina åsiktsyttringar. Följaktligen har politiker och andra maktmänniskor i Almedalen stort ansvar för utvecklingen här.

Jag frågar mig dock om Sverige verkligen har råd att kategorisera människor på det här sättet? Dessutom i en tid när världen globaliseras och utvecklas i en rasande takt, och när landsgränser får allt mindre betydelse för nationers utveckling. Jag menar att det är angeläget att vi gör upp med den här sortens gammalmodiga begrepp, eftersom den bildar underlag för en politik som påverkar människors vardag.

Personligen önskar jag mig en mer civiliserad diskussion om de grundläggande värderingsfrågor som Tove Lifvendahl pekar på i sin krönika. Att företrädare för politiken inte ska vara så snabba med att luta sig mot opportuna föreställningar om ”rätt och fel” värderingar. Jag vill gärna tro att ett modernt samhälle är mer komplext än så. Däremot finns det garanterat bättre och sämre lösningar. Jag är tyvärr övertygad om att delar av utmaningarna vi har med dagens integration av invandrare i vårt samhälle, har sina rötter i samma förutfattade tankar som präglade mina föräldrars liv. Och jag känner just nu oro för att ledande maktmänniskor i vårt land inte riktigt inser vilken roll de har i att ändra den utvecklingen. Och kanske borde vi minnas det som en känd politiker en gång sa: ”Var noga med vad du tänker. I slutändan är det vad du blir”.

Patricia Olby Kimondo