Inget dödligt slag, sade Cameron

 ”Today I, @MartinSchulz was elected President of the European Parliament for a second term”, meddelade Martin Schulz i en tweet med lätt ton av George Costanza, efter att han valts till talman i Europaparlamentet igår, vilket jag skriver några rader om på sidan idag.

Strax därefter höll han presskonferens och lät förstå att Jean Claude Juncker inte skulle tro att han är i hamn bara för att Schulz partivänner gjort upp med Junckers dito. Schulz räknade upp diverse arbetsuppgifter som han tyckte att Juncker borde uppfylla för att bli vald av parlamentet. Skriv ett program, förhandla med alla partier, rita en flagga, hitta på en maträtt. Okej, de två sista hittade jag på…

Schulz lite snåla ton kan te sig märklig. Från parlamentets håll har det hittills handlat om att markera mot stats- och regeringscheferna och göra klart för dem att allt annat än parlamentets ”spitzenkandidater” vore odemokratins kreatur. När Merkel till slut fått alla skeptiker att lyda så börjar parlamentets nyvalde talman istället antyda att bara för att man är toppkandidat ska man inte tro att man har nån sorts gräddfil till kommissionsordförandeposten.

Det kan te sig förvirrat, men är förmodligen bara nästa steg i de många nivåerna av maktkamp i Bryssel. Och om det hittills har handlat om att kämpa för Juncker i termer av för ett system, så handlar det nu också om att parlamentet positionerar sig gentemot kommissionen och, förstås, om att socialdemokraten Schulz positionerar sig gentemot EPP. I kommentarer medgav Schulz mycket riktigt att hans grupp inte direkt hurrar över Juncker, men menade samtidigt att det rymmer viss logik att rösta fram den som de facto vann EU-valet.

Ja, det var ju en betryggande instinkt.

Juncker var ju inte någon favorit för Sverige och Fredrik Reinfeldt heller, men i huvudsak av principiella skäl. Det är helt enkelt inte en bra ordning att stats- och regeringscheferna ska köras över helt av Europaparlamentet.

Utöver det principiella får man också ge brittiske premiärministern David Cameron rätt i att Juncker är för federalistisk för de flesta svenska smakriktningar. Men visst, ser man till de mål han satt upp i sin kampanj så är han ju inte helt tom på relevans. Juncker lyfter till exempel fram vikten av att få ett transatlantiskt frihandelsavtal i hamn. Detta vore bra för Sverige, det vet vi. Han har även lyft fram behovet av att Europa tar sig an energifrågan mer seriöst, i termer av en energiunion – en fråga som de flesta talat mycket om sedan oroligheterna i Ukraina tog fart.

Utöver detta har Juncker även lyft fram frågan om den växande EU-aversionen i Storbritannien som ett fokusområde i sig. Analysen är förvisso riktig, det är ett bekymmer och det vore katastrofalt om Storbritannien lämnade unionen. Men det är ganska tveksamt om Juncker över huvud taget kan anses vara rätt person att vända den brittiska utvecklingen. Han personifierar Camerons bristande kapacitet att reformera EU, tycker åtminstone var och varannan spalt i brittiska tidningar just nu. I den meningen vore en utsänd Juncker lite som att skicka fram salt när uppdraget är att läka sår.

Den ljusa sidan? Tja, kanske att det vi talar om numera är nedgraderat från apokalyps till just ”sår”. Nyligen sade Cameron till exempel att ”Junckernederlaget är inte ett dödligt slag.” Inte dödligt låter måhända inte så pepp, men det är nog vad vi får nöja oss med från britterna. Nästa steg är att hålla tummarna för att såren är ytliga och lättläkta.