Kommissionsordförande Reinfeldt?

I dagens ledare skriver jag om minitoppmötet på Harpsund och vilken fråga som, trots att Reinfeldt hävdar motsatsen, sannolikt kommer att dominera samtalen.

Under helgen har Reinfeldt själv seglat upp som ett namn i ryktena kring eventuella kandidater till ordförandeposten för EU-kommissionen. Och det är klart, man ska aldrig säga aldrig, men jag måste säga att det scenariot inte känns särskilt troligt. Åtminstone inte med dagens förutsättningar.

Inte för att Reinfeldt skulle vara en olämplig kandidat, han skulle säkert kunna fylla Barrosos skor. Men i de spekulationer som nu fyller såväl svenska som andra europeiska medier dras en del lite förhastade slutsatser kan jag tycka. Dessutom påminner analyserna lite lätt om de ivriga och fantasifulla alster man kunde läsa i Svensk Damtidning och liknande publikationer när kungabarnen började bli giftasvuxna. Ni vet, ett collage med bilder på prinsar och prinsessor ute i världen som var i ungefär samma ålder och små märkliga teorier. Den här prinsessan har en fin bil och delar således prins Carl-Philips motorintresse och den här prinsen har setts ute i jetsettarnas nattliv en hel del och skulle därför vara en lämplig gemål för den nöjeslystna Madeleine. Häpp!

Ungefär lika tunga känns en del av analyserna bakom de växlar som dras på att Reinfeldt nu har nämnts lite här och var i diskussionerna. Visst är han en lika möjlig kandidat som många andra, men saken är liksom inte biff bara för att The Telegraph skriver att han gillar reformer och är kompis med den brittiske premiärministern David Cameron.

Visst är Reinfeldt precis som många beskriver en politiker med ”rätt” inställning vad gäller det EU:s växande överstatlighet. Den profilen ser alltmer ut som ett krav, från allt fler än Cameron. Men de svenska analytiker som tänker sig att detta skulle vara ett sätt för statsministern att rädda sig undan nesan i en eventuell valförlust bör nog addera ett par komponenter till analysen. Att lämna sitt parti i det avgörande ögonblicket, att sjappa ett val när man behövs som mest – det vore inte nödvändigtvis att rädda ansiktet. Det kunde rentav bli ögonblicket då Reinfeldt skriver in sig i historieböckerna som svikaren som inte vågade gå till val.

Jag tror faktiskt inte att han är så sugen på det eftermälet.

Gällande schema talar helt enkelt emot. Det är den 26-27 juni som stats- och regeringscheferna ska nominera en ordförande och den 14-17 juli är det tänkt att parlamentet får säga sitt och avvisa eller godkänna förslaget. Men det är klart, i EU brukar ju det mesta dras i långbänk så om de kan vänta med att utse kommissionsordförande tills efter det svenska valet så kanske vi kan få se en Reinfeldt i EU:s topp.