Replik och svar angående hyresregleringen

Med anledning av Johanna Möllerströms op-ed En liten fläkt av Sovjet i Stockholm (15/5) och Billy McCormacs op-ed Bostadsbrist driver bort start-upföretag (8/5), har följande replik inkommit:

Under den senaste tiden har bostadspolitiken hamnat i fokus på Svenska Dagbladets ledarsida, genom Fastighetsägarna Stockholms VD Billy McCormac och nationalekonomen Johanna Möllerström. Båda säger sig ha funnit lösningen på dagens bostadsbrist: inför marknadshyror så kommer bostadsbristen att vara ett minne blott.

Debatten om marknadshyror har pågått i 50 år men ingen regering, oavsett färg, har funnit skäl att ändra på den svenska modellen med förhandlade hyror. Det finns naturligtvis rationella skäl till det: den svenska förhandlingsmodellen är långsiktig, förutsägbar, politiskt stabil, har klarat stora påfrestningar och ingen har kunnat presentera ett system som på ett bättre sätt skulle gagna samhällsutvecklingen.

Marknadshyresdebatten är en debatt mellan teori och verklighet. Anhängarna av de ekonomiska marknadsteorierna är trogna dem. Men politiken adderar andra perspektiv. De måste väga in de sociala och ekonomiska konsekvenser det skulle få för samhället och enskilda människor om marknadshyror infördes.

Och det finns inte något land som har marknadshyror som inte också tvingats ha en ”reglerad” hyressektor. Det gäller även USA.

Hyreslagstiftningen är en konsumentskyddslag. Syftet är att balansera fastighetsägarnas och hyresgästernas intressen. Den ska skydda mot oskäliga hyreshöjningar och garantera ett reellt besittningsskydd.

Det är, och har länge varit, en god affär att äga och investera i hyresfastigheter. Det visar t ex Svensk Fastighetsindex årliga rapporter.

Dessutom har marknaden redan fått en chans att påverka bostadsbyggandet. Hyrorna i nyproduktion sätts efter fastighetsägarens kalkyl.  Det har lett till allt högre hyror – utan att bostadsbyggandet har tagit fart. Det finns inga exempel på att en friare hyressättning ökar byggandet vare sig i Sverige eller i andra länder.

Istället för en debatt baserad på analyser och konsekvensbeskrivningar så odlar man myter och återkommer till samma mantran; Hyrorna i attraktiva områden måste öka, rörligheten måste öka, det är mycket billigare att bo på Strandvägen än i Rinkeby, hyresregleringen förhindrar nyproduktion osv.

Om rörligheten ska öka betyder det att människor måste förmås att lämna sina hem. Ett sätt att göra det är givetvis att höja hyran.  Men var de ska flytta är inget som verkar intressera varken ledarskribenter eller ekonomer. Inte heller vem som skulle gagnas, förutom fastighetsägarna, av en sådan samhällsutveckling.

På alla större orter inklusive Stockholm är det dyrare att bo centralt, oavsett om man jämför mellan orenoverade, renoverade eller nybyggda hus. Men sådan fakta biter inte på dem som har intresse av att odla felaktiga myter.

Det finns bara ett sätt att komma till rätta med bostadsbristen och det är att det byggs fler bostäder. För att klara av det krävs både en tydlig vilja och politiska beslut. Till skillnad från Johanna Möllerström är jag övertygad om att Sveriges politiker faktiskt har vad som krävs för att gå från ord till handling.

Barbro Engman, förbundsordförande Hyresgästföreningen

Johanna Möllerström svarar: Barbro Engman har en viktig, och korrekt, poäng i sitt inlägg: att inte heller länder med marknadshyror har helt oreglerade hyressättningssystem. Det stämmer och är viktigt att komma ihåg. Som så ofta är fallet i politiken är inte frågan om marknadshyror svartvit. Ett helt oreglerat system är inte nödvändigt för att skapa en fungerande bostadsmarknad. Det viktiga är att marknadspriserna får tillräckligt med utrymme så att utbud och efterfrågan kan mötas och tillräckligt med bostäder kan byggas.

Men den bostadsbrist som finns i bland annat Stockholm är resultatet av att den svenska bostadsmarknaden befinner sig långt ifrån en sådan situation. Marknaden har alltför lite att säga till om. Och även om Sveriges politiker (oavsett partifärg) är alltför fega och kortsynta för att våga agera utifrån detta så är det inte ens en särskilt kontroversiell åsikt: även statliga Boverket har i ett flertal rapporter konstaterat att bristen på marknadsinslag i det nuvarande hyressättningssystemet är den huvudsakliga anledningen till bostadsbristen, och att denna i sin tur har negativa konsekvenser för samhällsekonomin.

Innan Sovjetuninonen föll stod Moskvaborna i timslånga köer för att kunna köpa prisreglerade livsmedel. Det är möjligt att de lyckliga få som kom över en limpa eller en köttbit tyckte att systemet med prisreglering fungerade bra. De övriga, som förgäves stod i kön och gick hem tomhänta, höll med största sannolikhet inte med. De kunde vittna om att marknadspriser fungerar och att reglerade priser inte gör det. Liknande erfarenheter har medborgarna i Nordkorea och på Kuba. Och alla de hundratusentals svenskar som väntar, år ut och år in, på att såsmåningom, kanske, eventuellt, någon gång få hyra den lägenhet som de behöver.