Tove Lifvendahl
Jonas Sjöstedt var mindre självsäker i kvällens Agendadebatt än vad han normalt har varit i de inrikespolitiska debatter som ofta skett på hans planhalva (vinster/välfärd/inte till salu etcetera). Det påminde om ilskan som syntes från vänster i de globaliseringsdebatter i början av 2000-talet då vänster och höger drabbade samman om världsbilden, och där vänstern inte sällan blev obekvämt attackerade från en sida de inte hade förväntat sig – berättelsen om framgångsrik utveckling framför allt i Asien bar på begrepp som kapitalism, ägandereformer, marknadsekonomi. När högern, och inte vänstern kunde anföra fattigas klassresor som sitt argument, blev vänstern förvirrad.
I kväll var vänsterledaren uppenbart frustrerad över att bli sammankopplad med de krafter som bärs av extremnationalism och främlingsfientlighet i Europa – men kunde inte förneka det faktum att de delar synen på EU – ett projekt som borde upphöra och som det egna landet borde lämna som medlem. Och det blev ett högerspöke som Carl Bildt som fick möjlighet att tala om samarbetets styrka, hotet från Ryssland mot den demokratiska utvecklingen i Europa och vikten att EU är starkt just därför. Sjöstedts motargument i stressat läge blev… Norge. Det välkomnar vi förstås. De är medlemmar av Nato. Det borde Sverige också bli.