Annons

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Den 13 mars skrev Merit Wager en op-ed i vilken hon berättade om svenskfödda Helena, som har bott i Sverige i snart fem år, är lokalanställd på Finlands ambassad men inte får folkbokföra sig i Sverige, till skillnad från de övriga lokalt anställda. ”Hade hon flyttat hit utan att ha ett arbete – eller inte talat om att hon hade ett – så hade hon blivit folkbokförd” skriver Wager på sin blogg den 5 april, där hon också berättar att Helena fått svar från Skatteverket – efter fem månader – i vilket beklagas den situation hon hamnat i, men i övrigt ger föga hopp om att situationen ska kunna lösas.  

Ytterligare personer som råkat ut för liknande problem har hört av sig till Merit Wager, vilket nämns i nämnda bloggpost, bland annat en person som beskrev sin erfarenhet så här:

Jag lämnade Sverige före år 2001 och förlorade då automatiskt mitt medborgarskap. När jag flyttade tillbaka hade jag fått jobb, vilket var mitt misstag, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet. Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring, men mina skattepengar tog de, vad hände med dem?

Det finns tyvärr gott om erfarenheter som liknar dessas; ett system som reser hinder för återinträde i Sverige. För personer som har en stark anknytning till landet och därtill egen försörjning. Bland somliga hemvändare sägs halvt på skämt och halvt på allvar att man är ”hemskvändare”, eftersom återinträdet i Sverige är förenat med både formella och informella barriärer. Så kan vi inte ha det. Den allmänna inställningen bör vara att välkomna med öppna armar de människor som har valt att röra sig över gränsen och sedan vill komma tillbaka igen. Inte bara för att det ligger i samklang med den öppenhet vi har gjort till hederssak, utan också för att vi krasst tjänar på det: världen och arbetsmarknaden blir allt mer rörlig, det dyrbaraste kapitalet är det som bärs i människors hjärnor, och människor som rör sig ackumulerar nya erfarenheter och kompetens som vi har nytta av.

På detta område har vi mycket att lära, inte minst av utvecklingsländerna, som inte låter en enda begåvad talang passera över gränsen utan att ha en idé om hur denna talang kan komma till nytta i framtiden för ursprungslandet. Man har helt enkelt inte råd att tappa bort sina begåvningar. Istället för att betrakta det som brain drain för landet, funderar man på hur man kan möjliggöra brain circulation. Därför har man också nationella strategier för hur man ska kunna behålla kontakten med sin diaspora (landsmän bosatta i utlandet), dra nytta av de kunskaper och de kontakter de förvärvar, få dem att återvända för att investera, utbilda och på olika sätt dela med sig av nyvunnen kompetens. Det kan handla om diasporanätverk och i vissa fall särskilt utsedda statsråd med uppdraget att hålla kontakt med landsmän utomlands.

På rätt spår skrev Anna Kinberg Batra och Tobias Billström på Brännpunkt den 2/4 under rubriken ”Så ska vi få talanger att stanna i Sverige”. Det var en sammanfattning av de förslag som man förhandlat fram tillsammans med Miljöpartiet som syftar till att underlätta för utländska talanger att kunna stanna i Sverige, efter avslutad student- eller doktorandtid, samt för deras anhöriga. Klokt, viktigt och bra, men på samma sätt som insikten finns om att ”de utländska studenterna och doktoranderna är viktiga” för att ”de utgör en nyckelgrupp både som potentiella arbetskraftsinvandrare i Sverige och som personer som vid återvändandet kan bidra till utvecklingen i sina hemländer”, måste motsvarande angelägenhet finnas kring att ta tillvara hemvändares potential. De är också en nyckelgrupp som kan bidra till utvecklingen i sitt hemland – Sverige.

En hygienfaktor borde vara att snabbt få bort det grus i maskineriet som ihop med informella barriärer alltför ofta gör möjligheten att vända hem till Sverige igen en riktig armbågsbjudning. 

Arkiv