Om självklarheter och hatbrott

I februari fick ett homosexuellt par i Kinna sin bil vandaliserad med glåpord och hakkors. För paret var det inte första gången som de trakasserats på grund av sin läggning, men nu blev händelsen uppmärksammad. Värmande nog anordnades ett mini-Pride för kärlek och mot hat i allmänhet och till stöd för paret i synnerhet. Någon tid senare attackerades den ene av männen och misshandlades. Och igår var det dags igen, vid tretiden på natten gick billarmet efter att en stor sten krossat bakrutan.

För de flesta känns bara ett inbrott som en kränkning. Föreställ dig nu att det angrepp du utsätts för inte är ämnat att komma åt dina saker, utan dig personligen, för din läggnings, din kärleks skull. Föreställ dig att detta händer flera gånger, systematiskt. Dina saker och din kropp angrips, för att skrämma dig och kuva dig. Sådan har paret i Kinnas vardag tett sig under de senaste veckorna. Sådant har deras liv sett ut.

Häromdagen gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet med hatbrott. Det är välkommet. Förvisso har justitieminister Beatrice Ask talat en hel del om vikten av att hatbrott prioriteras, men i regleringsbreven till polis och åklagare har det inte nämnts. Nu ska det i och för sig sägas att detta har sina skäl. Det är inte en ovilja att lyfta fram dessa brott som ligger bakom, utan snarare en vilja att dra ner på detaljstyrning och plottrighet i regleringsbrev. Allting kan inte vara utrikesdeklarationer, om man säger. I det uppdrag som nu ges menar man sig ha hittat ett bättre sätt att prioritera hatbrotten. Asks pressekreterare Per Claréus säger i Expo att den nya formen är ett effektivare verktyg än direktiv i regleringsbrevet:

– Man kan trycka in väldigt mycket i ett regleringsbrev. Ett problem med det är att prioriteringar kan försvinna i mängden. Att ge ett uppdrag till rikspolisstyrelsen om vad de konkret ska göra blir mycket tydligare. Tanken är ju förstås att det man får ut av ett sådant uppdrag ska vävas in i polisens verksamhet så att man får en större enhetlighet.

Gott så, om bara prioriteringen sitter där den ska, så är det mig egalt om den sitter innanför eller utanför regleringsbrevet.

Det som hänt och händer i Kinna är för övrigt en viktig påminnelse till de som suckar trött när Prideveckan i Stockholm närmar sig. De som tycker att numera har vi kommit så långt att Prideparader knappt behövs. De som inte begriper varför det prompt ska paradas om något så självklart som rätten till sin sexualitet och sin kärlek.

Det är fint och bra att många av oss har kommit så långt att vi anser att det som sker under Prideveckan är fullständiga självklarheter. Men saken är den att det är inte lika självklart överallt. Händelserna i Kinna påminner oss om det. Självklart för dig är inte självklart för varje kommuninvånare i hela vårt avlånga land.

Till Prideveckan kommer många människor som i denna fest finner möjligheten att ta sin älsklings eller sitt raggs hand på öppen gata utan att fundera två sekunder över sociala konsekvenser. Lika självklart gör de kanske inte det i sin hemkommun. Det är värt att påminna sig om.

Läs även Kajsa Bergström i Expressen på temat.