Lokalt är inte nationellt

Ett återkommande grepp i journalistik om politik är att förebåda splittring och/eller enighet på riksplanet genom att hitta exempel lokalt. Efter allianssegern 2006 letades ofta exempel på hur alliansbygget smittade av sig lokalt. För några år sedan, när det ofta var på tapeten att diskutera Miljöpartiets eventuella liberalism, letade man exempel på regnbågskoalitioner mellan allianspartier + MP.

Nu närmar vi oss ett val och mätningarna talar för närvarande inte i Alliansens favör. Dagens Demoskop har ett synnerligen dystert besked för de borgerliga partierna och frånsett de rödgrönas försprång kan man dessutom konstatera att halmstrået ”de osäkra” ser bräckligt ut. Tittar man på fördelningen osäkra vs. glappet mellan blocken framgår det att om så varenda kotte i gruppen osäkra bestämde sig för att rösta på Alliansen skulle man ändå inte ta hem det.

I det läget börjar journalisterna givetvis att undersöka andra möjliga scenarier och som vanligt letar man då efter lokala exempel som kanske skulle kunna gå igen nationellt. I P1 Morgon idag undersöks samarbeten mellan FP och S.

Det är väl inte en orimlig vinkel, men om man ska vara helt ärlig så säger kommunernas olika maktkonstellationer ganska lite om maktspelet på riksnivå. Lokalpolitiken är betydligt mer pragmatisk och korten kan falla väldigt olika beroende på de lokala förutsättningarna. En enda fråga eller personkemin mellan två partiers toppnamn kan avgöra hur allianser bildas – och spräcks. På den nationella nivån har partiledarna däremot att väga sina steg emot partiets ideologiska preferenser på ett helt annat sätt än vad som blir fallet i en kommun.