Sanktionsverktygens problem och Putins styrkor

Det är alltför tidigt att hävda att situationen i Ukraina skulle ha lugnat ner sig. Morgonens besked om att ryska styrkor som genomfört överraskningsövningar i närheten av Ukrainas gräns beordrats tillbaka till sina permanenta baser kan förvisso tolkas som att Putin inte ser behov av att ha dem på plats i omedelbar anslutning till gränsen, men frågan är om detta verkligen är en avgörande pusselbit när planen för dessa trupper hela tiden varit att de skulle återvända till sina baser under veckan? Kort sagt, vi ska nog inte ropa hej, hur tilltalande ordet ”tillbakadragande” än låter.

Dock förefaller den hittills eskalerande situationen ha hamnat i något slags pausläge. Det är bra, åtminstone för EU:s ministrar som ju inte har för vana att komma till skott snabbt när besvärligheter som sanktioner ska diskuteras.

De ekonomiska verktygen är heller inte särskilt skarpslipade. Trots att USA och Europa tillsammans har ekonomier som är tiofalt större än den ryska ekonomin så finns en interdependens som förstås gör ekonomiska sanktioner svåra. Ryssland är trots allt en synnerligen viktig handelspartner för EU. Som grädde på moset: ungefär en fjärdedel av EU:s förbrukning av olja och gas kommer från Ryssland. Särskilt Tyskland skulle drabbas av kraftig abstinens om man blev utan, vilket har synts tydligt i Angela Merkels försiktighet på sistone.

De sanktioner som diskuteras är således av annan karaktär än ekonomiska. Vi hör om sanktioner inriktade på specifika personer, ryska makthavare, vars tillgångar skulle frysas. Visumförhandlingar, inreseförbud och vapenembargon är annat som har nämnts.

Kännetecknande för flera av de tillgängliga verktygen är att man med olika medel ska göra tillvaron besvärlig för Putin genom att göra honom impopulär på hemmaplan. Kruxet med en sådan plan är att Putin – till skillnad från EU:s makthavare – besväras föga av att inte vara poppis.

Inför EU-toppmötet i Vilnius skrev Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso en debattartikel i Dagens Industri i vilken de förklarade att ”det östliga partnerskapet handlar inte om att tvinga länder att välja mellan Ryssland och EU”.

Dylika utfästelser ska förstås läsas mer som en vädjan till Ryssland än ett löfte till Ukrainas befolkning. Och mycket riktigt. Vilniusmötet utmynnade i att Viktor Janukovytj satte klackarna i backen och vägrade skriva samarbets- och frihandelsavtal med EU – vilket beskrevs som en stor seger i Ryssland.

Den senaste tidens händelser har gjort det tydligt att bakom Van Rompuys och Barrosos förespeglingar om att inget val mellan EU och Ryssland föreligger är fromma förhoppningar. Den nakna sanningen är att Ryssland mycket väl kan tänka sig att med hårdföra metoder tvinga fram en valsituation om man tycker att någon av de stater som betraktas som ryska intressen ”går för långt”.

Vi bör ha klart för oss att det finns motstridiga intressen här och detta är något som vi har blundat för alldeles för länge. Så länge – och i sådan utsträckning – att vi har övertygat oss själva om att vårt försvarsbehov knappt finns. Så länge – och i sådan utsträckning – att förvånande många verkar ha blivit paffa över det ryska agerandet, trots att uppförandet knappast är nytt.

I gårdagens DI drar PM Nilsson ut linjerna av detta på ett utmärkt sätt. Rekommenderad läsning! Läs även denna bloggpost, en mörk men kanske inte helt kylig analys, som ger en relevant illustration av den oro som de senaste dagarna har planterat i ryskt närområde, inte minst i baltstaterna, som lätt skulle kunna råka ut för samma ryska behandling med delvis samma argument som Kreml använder idag. Den oron är också bakgrunden till det Natomöte som hålls idag i Bryssel mellan de 28 Natoländernas ambassadörer. Mötet hålls på begäran av Polen, som inte heller känner fullt förtroende för sin stora granne.

I skrivande stund håller Putin presskonferens och förklarar att det har skett en grundlagsvidrig kupp i Ukraina då militär tagit över makten. Annat må vara i pausläge, men propagandakriget fortgår med full kraft, alltså.