Ordning och reda – nu och då

Apropå den nyligen tillsatta utredningen om ordning och reda i skolan skrev jag häromdagen ett ledarstick och fick med anledning av detta flera mejl. En läsare skickar en bild på de ordningsregler som gällde då han gick i skolan – en festlig illustration av hur då inte är särskilt likt nu. (Se längst ner.)

En annan är lärare och ger en intressant inblick i hur det kan fungera när nya regler och befogenheter överförs från pappret till verkligheten. En av de knutar som utredaren Metta Fjelkner har att undersöka är ju varför de reformer som gjorts inte hjälper och i min text häromdagen spekulerade jag i huruvida lärarna kanhända avstår från att använda sina nya befogenheter. En gymnasielärare ger i ett mejl sin syn på den frågan:

”Låt mig först inleda med att säga att jag är en sådan som förespråkar ”hårdare tag”, dvs. ordning och reda. Även om det finns en hel del lärare som inte gillar sådant, så är vi i majoritet. Men nu till din frågeställning.

Först och främst har vi inte rätt att stänga av elever, det är bara rektorn som får göra det. För längre avstängningar är det kommunen som bestämmer. Vi lärare har alltså inget att säga till om där. Varför rektorer sen inte utnyttjar sin möjlighet att stödja oss och stänga av dessa elever har oftast att göra med att det är lärare av en viss kategori som befodras till rektor, och denna kategori är inte av min typ.

Angående kvarsittning, så är det vi lärare själva som måste sitta och vakta kvarsittningen, vilket tar tid från allt annat vi har att göra. Så när vi ska bestraffa elever med kvarsittning blir det i princip obetald arbetstid för oss.

Angående utvisning hur klassrummet måste man på grundskolan, så vitt jag vet, ha en annan vuxen som då vaktar elever, något de inte har. Så möjligheten till utvisning på grundskolan är bara en chimär. På gymnasiet, där jag jobbar, slipper vi visserligen barnvaktskravet, men utvisning leder ofta till att eleven vägrar och då har vi inget mer att hota med (våra befogenheter tar stopp där). Då har vi tappat all auktoritet och du kan räkna med att det bara blir värre.

Som grädde på moset är det på gymnasiet lärarens ansvar att se till att eleven når målen, så att om nu en elev faktiskt gör som vi säger och lämnar klassrummet, leder det till att eleven missar undervisningstid. Enligt skollagen har vi då skyldighet att ge dem extraundervisning (återigen obetald övertid) för den tid de missat. Utöver detta har vi också skyldighet att starta en utredning eftersom eleven troligtvis inte når målen, vilket också läggs som obetalt övertid. För att sammanfatta det: hur vi än gör leder det till väldigt mycket mer arbete för oss. Det enda som inte leder till mer arbete är passivitet: att inte göra något och sen sätta ett E i rent glädjebetyg. Goda (glädje-)betyg renderar allt som oftast då löneförhöjning för oss.”

Hmm. Om läsaren i fråga ger en beskrivning som andra i lärarkåren håller med om ligger det nära till hands att tro att Metta Fjelkner kommer att landa i slutsatsen att det finns en och annan incitamentsstruktur att styra upp. Strukturerna kring försöken att hålla ordning kan inte stå och falla med en enskild lärares beslutsamhet och möjlighet att lägga övertid, skolorna måste givetvis dra sitt strå till denna stack genom att skapa rimliga förutsättningar för ordningsskapandet. Annars är allt bara slump och godtycke. Vilket inte är särskilt ordningssamt.