Hur ”ny verklighet” lever Sverige i?

”Sverige i en ny verklighet” skrev Claes Arvidsson på ledarsidan i december (Sverige i en ny verklighet 12/12), då protesterna mot Janukovytj redan uppgick till att omfatta hundratusentals personer ute på gatorna. Vad texten huvudsakligen handlade var den svenska utrikes- och säkerhetspolitik som enligt utländska bedömare snarare bidrar till att skapa instabilitet i Östersjöregionen istället för den önskade motsatsen:

Ett exempel är Charly Salonius-Pasternak vid Finlands utrikespolitiska institut som inte är nådig i beskrivningen (FIIA Comment 19/2013). Den svenska försvarsreformen beskrivs som underfinansierad och försvaret som underbeväpnat. Försvarspolitiken hänger inte heller ihop med säkerhetspolitiken – och de understödjer därmed inte varandra.

Min gissning är att många i detta skarpa läge nu kommer att tala just om upplevelsen av att vara i en ny verklighet. På Twitter ikväll skrev försvarsutskottets vice ordförande och tillika ordförande i Försvarsberedningen och i Sveriges Nato-delegation, Cecilia Widegren: ”I morgon vaknar Europa upp i en ny säkerhetsmiljö. Viktigt att respekten för staters suveränitet o respekt f fredsordning bejakas.”

Det senare ledet i utsagan är helt korrekt, men den första delen kan diskuteras. Den förändrade och allvarligare säkerhetsmiljön har Försvarsberedningen själv uppmärksammat, så sent som i rapporten Vägval i en globaliserad värld (31/5) vilken vi skrev om i september (Rysslands muskler skrämmer grannarna 23/9):

En helt central slutsats [är] att den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten har ökat. Men den ryska militära förmågeuppbyggnaden rullar på snabbare än vad som kommer till uttryck hos beredningen.

Försvarsberedningen ägnar några få rader åt att det ”sedan 2011 finns på ryskt initiativ en tullunion inom ramen för det Euroasiatiska ekonomiska samarbetet. Putin har också uttryckt förhoppningar om att tullunionen ska bilda en bas i en framtida Euroasiatisk ekonomisk union 2015”.

Beredningen hade kunnat peka på att tullunionen är ett viktigt inslag i den nya utrikespolitiska doktrinen. Den hade dessutom kunnat anknyta till den ryske presidentens ord från 2005 om upplösandet av Sovjetunionen som förra århundradets största geopolitiska katastrof.

Andreas Ericson, VD och redaktionschef på Neo, konstaterade nyss lakoniskt på Twitter att ”den närmaste tiden kommer vi läsa en hel del kloka människor berätta om hur de länge förutspått den ryska invasionen av Ukraina”. Jo, vi medger att det är frestande.

I sådana här situationer borde man förstås stå över alla låga instinkter att säga ”vad var det jag sa”, så det avstår vi. Däremot kan man ju citera några tidigare ledare (vi har gott om dem):

Det råder evig fred i Europa så Sverige kan lägga ned det nationella försvaret och istället satsa på att släcka krishärdar i andra världsdelar. Dessutom måste säkerhetsbegreppet breddas till att omfatta nya hot – från miljö och it till toafunktionalitet och de äldres fallolyckor.

Och med den politiken så blev det som det blev.

När debatten nu handlar om att försvars- och säkerhetspolitiken måste återupptäcka Sverige är det kanske största hindret att perception och verklighet inte matchar varandra.

Att statsminister Reinfeldt talar om försvaret som ett särintresse är ett exempel på hur ”200 år av fred” har påverkat den svenska verklighetsuppfattningen.

Det skrevs i en ledare för nästan exakt ett år sedan, den 21/2 2013. Den bar titeln ”Ursäkta, men var är kriget?”. Funderar på att köra den igen, och se om gensvaret blir större den här gången.