Från unket till unket på några år

Häromdagen fick jag ett mejl. Avsändaren hade en helt vanlig måndag öppnat en SvD och på uppslaget funnit fem skribenter – samtliga av samma kön. Nämligen kvinnor.

Personen i fråga hade förmodligen buntat ihop ledarsidan med Brännpunkt eftersom ledarsidan inte ens hade något uppslag aktuell dag, men strunt samma. Han/hon/hen hade hur som helst reagerat på överrepresentationen och räknat lite på saken. ”Sannolikheten för att det ska inträffa, om båda könen är lika kvalificerade, är 1/(2^5/2)=1/16”, upplystes jag om.

Brevskrivaren undrade sålunda huruvida den korrekta slutsatsen av uppslaget därmed är ”att SvD aktivt strävar efter en förlegat ojämn könsfördelning på ledarplats?” Brevet avslutades med en reaktion på en sådan slutsats: ” Unket, SvD!”

Jag ska erkänna att jag blev lite irriterad. Jag svarade på mejlet och undrade hur sannolikhetskalkylen ställts upp och vilka ingångsvärden som funnits med i beräkningarna. Ingår finanskriser och besparingspaket i sannolikhetsbedömningen, undrade jag. Finns LAS med som faktor? Enskilda individers livsplaner och känslor? Eventuella sjukdomar dagen före uppslagets publicering, fanns de med? Eventuella barns eventuella sjukdomar? Togs hänsyn till att utfallet hade kunnat bli helt annorlunda en helt vanlig måndag för bara några veckor sedan, då redaktionen hade en manlig vikarie?

För att komplettera beräkningsmodellen och förfina det sätt på vilket vår unkenhet skulle kunna estimeras försökte jag bistå brevskrivaren med lite data. Jag beskrev hur jag påbörjat anställning här 2008, vid ett tillfälle då redaktionen var en inverterad version av dagens. Jag kom då som femte person in till en redaktion bestående av en kvinna och tre män. Antalet har därefter varierat, men huvudsakligen har vi bestått av just detta antal, fyra personer, varav en kvinna. Ibland fem personer, varav två kvinnor.

Idag ser det annorlunda ut. Precis tvärtom faktiskt. Vi är fyra personer, varav en man. Så jag dristade mig till att fråga brevskrivaren:

”Hur tycker du att vi ska lösa detta? Ska jag byta kön? Ska vi sparka en kvinna? Och framför allt, hur funkar din sannolikhetsberäkning nu när du vet lite mer än du gjorde när du slog upp en tidningssida, en dag och drog slutsatser på grund av den?”

Jag tänker på detta meningsutbyte när jag läser Centrum mot rasisms debattartikel i Aftonbladet. Problemet med denna artikel är inte viljan att åstadkomma bättre representation, den saken omhuldar jag gärna. I grunden tycker jag precis som artikelförfattarna att det är bra om en sådan strävan mot inkludering finns. Problemet är däremot att man självklart förklarar frånvaron av utrikes födda på ett antal utpekade toppnivåer som ett bevis på rasism. Att man tror att representation måste vara strikt proportionell för annars blir det rasism. Ett sådant synsätt leder oerhört lätt fel, till att man betraktar sina medmänniskor på ett snävt sätt, som bärare av kollektiva egenskaper.

Mejlaren jag beskriver här ovanför öppnar tidningen en dag, ser fem kvinnohuvuden och drar slutsatsen att unkna SvD aktivt strävar efter ojämn könsfördelning. Vore samma läsare Centrum mot rasism skulle en sida med blandade svenskfödda kön föranleda slutsatsen att rasistiska SvD aktivt strävar efter en svenskfödd profil.

Ingetdera stämmer, om någon undrar. Men varje sida och uppslag kan inte vara representativt varje dag. I alla fall inte om man ska tillåta fler än ett publicistiskt övervägande. Samma representationsdiskussion förekommer ju på alla plan. Vi räknar förekomsten av respektive kön på bilderna i tidningen som helhet. Vore den saken styrande, snarare än ett sätt att medvetandegöra, skulle vi förmodligen bli tvungna att avstå nyheter om deras bildsättning riskerade att tippa dagens bildjämvikt. Vilket givetvis vore ett rätt orimligt sätt att fatta publicistiska beslut.

På samma sätt förhåller det sig med flera av exemplen som CMR lyfter fram. ”I dag består Socialdemokraternas högsta ledning (VU) till 100 procent av svenskfödda personer”, skriver till exempel författarna. Ja, men VU är inte den enda maktnivån S består av. Å andra sidan har vi ganska nyligen kunnat läsa om hur S har velat styra utfallet vad gäller förtroendevalda på flera andra maktnivåer – ett tillvägagångssätt som förmodligen skulle höja fler ögonbryn om det inte vore för att representationsidén numera är så intrummad att den verkar trumfa idén om väljas i förtroende.

”Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län.”

Liksom han/hon/hen som mejlade mig har också CMR synpunkter också på medierna, dock vänder man blicken mot högre nivåer, nämligen att chefredaktörs- och VD-posterna på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet, Sveriges Radio, Sveriges Television och TV4 till 100 procent innehas av svenskfödda personer.

Det är sant. Chefredaktörs- och VD-posterna är definitivt mäktiga och utvecklingen går alltför långsamt på flera plan. Samtidigt kan man som jag skrev ovan notera att av fyra rikstidningar (SvD, AB, Exp och DN) så är det numera bara en som har en manlig politisk chefredaktör, så uppenbarligen går förändringen fort när det väl händer. (Önskar man sig kvickare tag när det gäller journalistkåren överlag rekommenderas aktivt opinionsarbete mot LAS.)

Men framför allt förstår jag inte riktigt hur det är tänkt att exemplen i fråga ska samarbeta i frågan. Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet, Sveriges Radio, Sveriges Television och TV4 är olika företag med olika ägare och det är inte rimligt att förvänta sig att de sinsemellan ska göra upp om sina rekryteringar för att nå ett representativt urval. Inte heller kan vi ge dem ett representativt antal stafettpinnar och säga ”i år är det er tur att ha en utrikesfödd VD” eftersom det vore väldigt konstigt. Dylik tokenism tycker jag att vi bör hålla oss för goda för.

Jag kanske är fånigt optimistisk, men jag vågar lova att även detta exempel kommer att se annorlunda ut om 10-15 år. För långsamt? Jo, allting går långsamt utom livet, jag vet. Men det kan gå fortare. Slumpen, kriser, besparingspaket och enskildas livsplaner är alla ingående faktorer i den stora sannolikhetskalkylen. Som sagt. SvD:s ledarsida är idag en inverterad version av när jag började här 2008.

Slutligen Att vara utrikesfödd innebär per definition att man har levt delar av sitt liv någon annanstans. Det är sannerligen inte diskvalificerande, många gånger bör det tvärtom betraktas som en stark merit. Men lika lite som jag tror att en flytt till Frankrike skulle innebära att jag om ett par år skulle chefa Le Monde, lika lite tror jag att vi ska envisas med att varje svårighet att snabbt nå toppen måste bero på rasism. Ibland är kontakter, språkfärdigheter och koll på sociala koder minst lika troliga förklaringar. Och ibland har slumpen också ett finger med i spelet. Som när debattartikeln från Centrum mot rasism undertecknades av två vita svenskfödda män. Nej, det var inte unket, det var helt okej.