Kommentar: Vi är uppriktigt rädda för en återgång

Läsarkommentar angående söndagskrönikan Oro i världens bästa land för äldre (2/2)

Tack för en klok artikel om åldrande och åldringsvård, som sätter fingret i ögat på den senaste tidens rätt skamliga och vilseledande valpropaganda som pågår i Public Service-kanalerna. Min hustru och jag (72 resp. 77 år gamla) är oerhört tacksamma för Alliansens privatiseringsarbete inom vård, skola och omsorg. Vi är uppriktigt rädda för en återgång till den gamla, kommunala åldringsvård som blir följden av ett regeringsskifte.

Åldrandet skapar många former av oro hos oss människor. Bland det värsta är den växande utsattheten och sårbarheten. Att bli beroende av främmande människors beslut och åtgärder är vår allra största oro. Av egen erfarenhet vet vi hur illa gamla människor blivit behandlade inom den kommunala omsorgen, som styrs av centrala, politiska beslut av människor med liten fokus på den enskilda människans livskvalitet i livets slutskede.

Min hustru och jag vill kunna välja de händer vi lägger våra liv i de sista åren.

Public Service och den politiska oppositionen sprider illusionen och oron bland äldre att det är ”det ekonomiska” vinstintresset som är boven i dramat. Vi som upplevt det gamla kommunala omsorgsmonopolet bävar för en återgång. För vi vet av egen erfarenhet att det finns ett annat, vedervärdigare egenintresse än bolagsvinsten inom omsorgen nämligen: kollektivets eller personalens egenintresse. Detta egenintresse drabbar den gamle skoningslöst hårt, därför att kollektivet alltid är starkare än den enskilde.

Bolagsvinster lockar människor med kompetens att driva effektiva vårdinrättningar. Kommunala verksamheter lockar människor med krav på bra arbetsvillkor.

Som gammal företagsledare så vet jag att vinst uppstår i företag som äger kundens hjärta. Lönsamhet inom omsorgen skapas m.a.o. inte av bra arbetsvillkor utan av förmågan till medkänsla. De företag som förmår leverera tjänster som uppfyller de gamlas behov av livskvalitet i livets slutskede blir vinnarna på denna marknad. Detta är grunden för den incitamentsstruktur som byggas upp i dessa företag. Medarbetarna i ett vinstdrivande omsorgsbolag uppfyller m.a.o. sitt egenintresse (lön och arbetsvillkor) genom att leverera bästa omsorg till sina gamla, emedan medarbetarna i de kommunala omsorgsbolagen uppfyller sitt egenintresse genom att låta facket förhandla fram goda arbetsvillkor med politikerna i kommunen – över huvudet på den gamle.

Det som oroar oss gamla är inte vinsten i effektiva och konkurrenskraftiga omsorgsbolag utan bristen på personligt engagemang och medkänsla hos kommunal vårdpersonal.

Jan H Mattsson