Hur blev Mille Markovic sanningsvittne?

Det har nu förflutit några dagar sedan gangsterkungen Mille Markovic dog, skjuten med fyra kulor. Medierapporteringen har varit ihållande omfattande. Gärningsmannen är fortfarande okänd. Men om någonting har varit tydligt, så är det hur medierna nu har valt att beskriva Markovic som genuint kriminell. Inget tvivel har rått, denna gång, om att Markovic har levt ett liv genomsyrat av våld, brott och systematisk hänsynslöshet. Vissa har närmast beskrivit honom som psykopat.

Den tid, för bara några år sedan, känns avlägsen, då Markovic framhölls i pressen som ett sanningsvittne. Då menade stora delar av journalistkåren att uppgifter från Markovic mycket möjligt var sanna. Hans påståenden om kungliga besök på porrklubb och fotobevisning om detsamma återgavs på högsta allvar.

Det hela resulterade i en svår kris för kungahuset, inte minst eftersom kungen förväntades bemöta sjaskigheter som rimligen inte alls kunde bedömas som trovärdiga, givet upphovsmannen.

Hur kunde Markovic bli sanningsvittne i medierna? Det var ju ändå känt att han var genomkriminell?

Att det finns en republikansk strömning inom journalistkåren, som påverkar val av vinklar, är nog ingen vild gissning. Det finns skäl att anta att många journalister vill att kungen ska råka i blåsväder. Och journalisters åsikter är viktiga. Men detta är inte hela förklaringen till att den kungliga krisen fick det förlopp den fick.

Mille Marcovics uppgifter publicerades ursprungligen i två böcker. Böcker som pressen visserligen avfärdade som spekulativa, men som ändå kom att användas som underlag för debatter och skriverier. Hade Marcovics uppgifter istället publicerats i en diskussionstråd på Flashback hade de knappast tagits på allvar. Det avgörande har inte varit uppgifternas kvalitet, utan deras inramning. För det som står i böcker är värt att ta på allvar, eller?

Men kanske är vi på väg bort från detta synsätt.

Nyligen har två böcker givits ut, som helt har kvävts i den allmänna debatten. Dagens Nyheters Hanne Kjöller och frilansjournalisten Paul Frigyes har bägge beslagits med några faktafel i sina respektive böcker, varpå hela deras verk har avfärdats. Samma förhållande gällde uppenbarligen inte för ett par år sedan. Det tryckta ordet håller på att tappa i tyngd.

Men troligtvis betyder inte det tryckta ordets viktminskning att vi slipper trams och sjask i fortsättningen. Tvärtom kan man befara att exempelvis utsagor i olika sociala medier kommer att tillmätas allt större sanningshalt. Att uppgifter från Flashback eller Twitter kommer att lyftas upp (så länge de ligger i linje med redaktörernas uppfattningar) till den traditionella offentligheten och användas i den allmänna debatten. Det är i alla fall den logiska slutsatsen när pressen avhänder sig faktagranskning, kvalitetskontroll och rimlighetsbedömning som normala krav för publicering.

Man kan betrakta utvecklingen som ett framsteg, som en demokratisering av offentligheten. Plötsligt har allmänheten samma möjligheter att påverka samhällsdiskursen som den tredje statsmakten.

Frågan är bara: vad ska vi med journalistkåren till, när dess arbetsuppgifter lika väl kan skötas av allmänheten?