Fattigare men med hedern i behåll

Förra veckan tillkännagavs att journalisten och författaren Jan Guillou har fått 2014 års pris Leninpris. Förutom äran (?) får pristagaren även 100 000 kronor, en inte obetydlig summa.

Sedan stora Leninpriset (det finns även ett litet Leninpris) instiftades av Jan Myrdalsällskapet år 2009 har det delats ut till regissören Roy Andersson, deckarförfattaren Maj Sjöwall, filmaren Maj Wechselmann och religionshistorikern Mattias Gardell.

På sällskapets hemsida beskrivs var prisets namn härstammar ifrån: ”Priset anknyter genom sitt namn, Jan Myrdals stora pris – Leninpriset, till det pris som från 1925 delades ut i Sovjetunionen och fungerade som motpol till olika borgerliga pris i väst.” Att pristagare i Sovjetunionen inte alltid tilläts åka till väst för att motta ”borgerliga pris” såsom Nobelpriset nämns däremot inte.

Vissa tycks ha mer känsla för historia än andra och drar sig för att sälla sig till skaran av Leninpristagare. En av dem är författaren Susanna Alakoski som skulle ha tilldelats priset förra året.

I en intervju i dagens DN säger Alakoski att hon avböjde priset då hon inte vill förknippas med totalitära ideologier. Det är gott att det finns någon som värderar sin heder till ett högre pris än 100 000 kronor.

Och Jan Guillou då – varför tackade han ja? Med tanke på att Guillous politiska hemvist är långt till vänster om vänsterpartiet är det inte konstigt att han har överseende med att priset är namngett efter en kommunistisk diktator. Pengarna sitter förmodligen inte fel, heller. Men det är självklart inte hans officiella hållning.

I en kommentar till DN meddelade Guillou att detta kräver en noggrann formulering, som han ska framföra vid prisutdelningen i april. Han tillade också att han inte vill lägga tid på att prata om Lenin. Med andra ord: jag har ännu inte hittat på en vettig förklaring. Det ska bli intressant att se vad Guillou kan komma på för formulering som rättfärdigar mottagandet av priset.