Det beror väl på vilken skattereform?

Apropå förhoppningar om och krav på en super-skattereform som regelbundet ventileras på debattsidorna i SvD och DN… Det är riktigt att åtskilligt i den så kallade århundradets skattereform från 1990-talets början har förvanskats och vi återigen har det reformen syftade till att få bort, lapptäcke och snedvridningar. Mest bekymmersamt är, vilket reformförespråkare påpekade på DN debatt 22/1, att marginalskatterna är höga och idag betalas av en långt större grupp än efter reformen 1991. Det är också illa att det lönar sig så dåligt att spara och så väl att låna.

Men. Är det säkert att en skattereform skulle hjälpa? Det beror väl fullständigt på hur reformen ser ut. Vad den innehåller. De fem jobbskatteavdragen är en beständig reform, (S) kommer inte att riva upp om det skulle bli aktuellt med dem i regeringsställning, och kan ses som en avgörande och mycket viktig skattereform som knappast hade ingått i en större överenskommelse.

Det är också högst tveksamt vad som skulle hända med de besvärande marginalskatterna i en bred överenskommelse. Den lilla förändring som den höjda brytpunkten för statlig inkomstskatt innebar gick om intet eftersom (S) med flera inte alls ville förändra marginalskatten. Varför skulle en reform garantera en sådan förändring?

Att bara be om skattereform är inte fullt så effektivt som att innerligt diskutera varje del av skattesystemet. Och inte minst ha i åtanke vad skatter egentligen är, liksom skattesänkningar. Inte minst blir det påtagligt varje gång en skattereduktion (restaurangmoms, RUT-avdrag t ex) benämns som en subvention. Eller, för den delen, varje gång frågan ställs om medborgarna verkligen har råd med skattesänkningar. En skattereform handlar om just medborgarnas pengar. Inte statens. Det kunde möjligen vara en fruktbar utgångspunkt.