En ursäkt som ger hopp

Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson skriver i Världen idag om en mediehändelse i USA, nämligen att den vänsterlutande tv-kanalen MSNBC har  bett republikanernas presidentkandidat Mitt Romney om ursäkt.

Bakgrunden är ett tv-program i vilket en panel, lotsade av programledaren Melissa Harris-Perry, på nyårsdagen blickade bakåt och sammanfattade året som gått, bland annat genom att titta på bilder och hitta på tänkbara bildtexter. En av bilderna porträtterade Mitt Romney med familj. Mitt Romney själv är vit, men ett av hans barnbarn är mörkhyat. Det, skriver Poirier Martinsson, ”fick panelen att vältra sig i sårande punchlines riktade mot bebisen: republikanernas enda svarta medlem, finn ett fel, och så vidare.”

Ett osmakligt övertramp av rang, förstås. Roland skildrar på ett utmärkt sätt varför:

”Jag har aldrig nämnt i offentlig text – mina barn har inte med mitt offentliga liv att göra – att vi har en adopterad dotter och två biologiska söner. Den här gången gör jag ett undantag för den goda sakens skull. Blotta tanken att någon skulle betrakta ett av våra barn som i någon mening skiljaktigt i förhållande till sina syskon eller föräldrar får mig att vilja bruka våld. Gud har planterat föräldrarnas kärlek i oss i exakt lika hög grad för vart och ett av våra barn. Att ens behöva skriva en sådan självklarhet fyller mig med ett mycket starkt obehag.
Jag har offentligt råkat ut för något liknande som det Romneys familj drabbades av – om än under blygsammare omständigheter – och hade den skyldige varit i min närhet hade jag slagit honom sönder och samman. Förlåt mig, men det är sanningen.

Vad som följde var en rasande proteststorm och Melissa Harris-Perry förtjänade vartenda ord. Hon hade släpat in stinkande rasism i sitt program, hånat ett barn och flinat åt ett föräldraskap.”

Den här historien är emellertid en ljus berättelse som slutar väl. Några dagar senare bad Melissa Harris-Perry om ursäkt – en förnämlig ursäkt som inte lämnar minsta tvivel om att hon förstått att hon gjorde fel och vad som var fel. Mycket fint. Det är som Roland Poirier Martinsson skriver: Det finns hopp.