Överlevnadstips för musikaliskt högerfolk

Nöjesguiden bjuder på prognoser inför året och idag levererar Fredrik Strage dylika. Texten kan med fördel användas som mått på hur gammal man egentligen är. (Själv scorade jag rätt högt på uråldrigskalan och gick vilse bland namnen, märkena och banden strax efter Ametist Azordegan.)

Men låt oss inte sörja ålderdomen! Låt oss istället glädjas över att det finns ett patenterat sätt att avnjuta musik också för den som inte delar budskapet. Strage har receptet och det är plättlätt:

”(The Knifes) vänsterklyschor är kanske tröttsamma men det är viktigt att kunna skilja musiken från politiken.”

Just så. Att bortse från budskapet är bästa tricket. Mitt bonustips är dock att ibland kan man även bortse från avsändarens ståndpunkter och läsa in helt egna betydelser i de vanligen rätt generiska ”stå stark när de försöker hålla dig nere-refrängerna”.

Låt oss ta ett hyfsat svavelosande exempel som Promoes gamla Yes Ayah – en fin bit. Inledningsvis är det inga budskapsproblem, men sen dyker det upp lite revolution. Här tänker min småborgerligt parlamentariska själ förstås att han menar revolution i tanken. Lite senare dyker det upp cops som får utgöra symboler för dåligheter. Här avser Promoe förmodligen faktiska poliser, men för mig handlar de passagerna förstås om åsiktspoliser. När han jävlas med myndigheter är jag med på tåget, inga problem där. Dock blir det svårt när kapitalismen dyker upp. Då kör jag Fredrik Strage-metoden tills vi är över ekonomi-puckeln.

På det hela taget ett förvånansvärt effektivt sätt, alltså!