Att tala om våld när man vill tala politik

Det är fånigt att bannlysa Timbuktus låt från Sveriges Radio tycker jag. I alla fall om det har med det målande våldsinslaget att göra, vilket man fick intryck av när Twitter sjöd av exempel på musik som innehåller våld häromdagen. Musik är musik och man behöver inte gilla alla uttryck. Att det ibland förekommer textrader om snutar, borgare, politiker och andra får man väl ta med valfria nypor salt eller socker.

Sverigedemokraterna har en utsatt position, invänder någon. Ja, på vissa sätt är det så. Men samtidigt leder Jimmie Åkesson ett riksdagsparti som numera rankas som vårt tredje största i mätningarna. Då är man tvivelsutan en makthavare och som sådan får man ta lite mer sånt här.

Dock. Timbuktu är en tillräckligt erfaren deltagare i det offentliga samtalet för att veta att så snart våldsinslaget finns där så intar det huvudrollen och tolkas mer bokstavligt än vad intentionen kanske är. Även om syftet bara är bildligt, målande och har som mål att uttrycka en djupt känd känsla. Att han tvingats skriva debattartiklar för att förklara sin text kom nog inte som en jätteöverraskning för honom.

Nog tycker jag att låten ska kunna spelas i radio, men samtidigt är det lite under Timbuktus värdighet att droppa såna rader. Inte bara för att själva formuleringen känns trött – den hördes väl senast hos Grillat & Grändy häromåret och inte ens då var den ny.

Nej, grejen är att det har varit en styrka hos Timbuktu att han inte nedlåtit sig åt våldsgenren förut. Timbuktu har gått en snygg balansgång där han agerat och tagit ställning politiskt, men alltid med en godmodig respekt för omvärlden som faktiskt är rätt ovanlig. Det är väl dessa karaktärsdrag som gjort honom värdig att ta emot pris i riksdagen. Att vara en musikalisk opinionsbildare från vänster som inte har våldsspråket som främsta verktyg är mer intressant och intellektuellt än det vi tjafsar om nu, som mer blir att ansluta sig till en tradition av att argumentera med drömmerier om att skjuta och slå sina motståndare. På ett sätt en illustration i sig av den pågående polariseringen. Ingen orkar längre befinna sig i arenans mitt och ägna sig åt kommunikation.

Idag på morgonen diskuterades bannlysningen av låten i P1 Morgon. En grej som däremot inte kvalade in i samma programs urval var det faktum att igår kväll detonerade en sprängladdning vid SD-politikern Anders Dahlbergs bostad. En sprängladdning detonerade alltså i en politikers hem, men det befanns inte värt en stund i morgonens nyhetsflöde.

SD-politikern Anders Dahlberg är en av de politiker som avpixlats och hängts ut för sina kommentarer i Expressen. Varken Dahlberg eller någon i hans familj blev gul och blå, det enda som hände var att, som det formuleras i telegrammet, dörrens insida flög in i bostaden och satte sig i väggen, fyra meter från dörren. Av den otympliga beskrivningen kan man förmodligen dra slutsatsen att Dahlberg hade en säkerhetsbrevlåda eller liknande och att delar av den fräste in i huset, lyckligtvis utan att träffa någon på vägen.

Omständigheterna kring explosionen utreds och även om vi kan hoppas att det är ett illa tajmat bus så är det väl tyvärr inte otroligt att dådet är ett politiskt motiverat attentat som är resultat av avslöjandena i Expressen. Sverigedemokrater har visserligen alltid en viss hotbild, men det är i veckan som Dahlberg blivit riksbekant med namn och bild för att ha skrivit saker som: ”Det enda sättet vi kan ta tillbaka Sverige på är nog med våld” på bloggen Sweden Confidential, eller med följande kommentar på Avpixlat: ”Det är bättre att beväpna oss etniska Svenskar. Helst med Glock 17 för oss herrar och Glock 19 för damerna. Så vi kan skydda oss mot berikarna.”

Man förstår ju varför han valde att skriva anonymt. Det där framstår inte som godmodigt eller intellektuellt, milt uttryckt. Dock tror jag inte att karln menar sin svada särskilt bokstavligt och är i färd med att samla ihop vapen inför revolten. Och faktiskt. Vore raderna i en lite annan kontext skulle de rentav kunna vara hiphoplyrics.

Trevligt? Nej. Våldsinslagen bör man som sagt vara aktsam med om syftet är att diskutera politik.