Ledarbloggen
SvD
SvD
Läsarkommentar om kolumnen Det är ert fel, föräldrar (SvD 7/12):
En rubrik som ställde höga förväntningar. En historiebeskrivning som var ok, men ett avslut med felaktiga slutsatser. Roland Poirier Martinsson är lika mycket åskådare som så många andra som tror sig veta vad som saknas i den svenska skolan, Jan Björklund inräknad. Att vara i den tron att svenska 2010-talsungdomar skärper sig bara man inför kvarsittning och har välfriserade lärare visar på frånvaro av pedagogisk insikt. Auktoritärt ledarskap skapar dålig grogrund för bestående kunskap. En lärare med auktoritet, oavsett frisyr, är det som krävs.
Morot och piska är två motsatta begrepp, vilka används som alternativ i olika sammanhang. I skolan passar de liknande begreppen ”kärlek och struktur” eller ”ramar och kramar” bättre. Eleverna måste ha tydlig struktur och tydliga mål. Varje elev måste känna att det finns förväntningar på resultaten. Viktigast av allt är att varje lärare i alla lägen är tydlig med att eleven har förmågan att nå sitt mål.
För att eleven inte ska tappa taget gäller att alla framgångar, små som stora bekräftas. Det är där energin genereras, inte på kvarsittningstiden. För detta krävs professionella pedagoger, lärare som har politikers och föräldrars förtroende och lämnas i fred från dokumentations- och kontrollhysteri. Undervisning med gott kunskapsskapande kräver att läraren har tillräckligt med tid för förberedelser och undervisning. Lärare som lyckas med sitt uppdrag och är nöjda med resultaten, är de bästa ambassadörerna för läraryrket. Detta och högre löner ger både status och attraktionskraft.
Lasse Hallmén
Svar: Referenserna till kvarsittning och kortklippt var, liksom de till jeansshorts och kostym, avsedda att metaforiskt peka på ett vidare samhällsproblem, nämligen attityderna till lärarrollen, föräldrarskapet och uppfostring. Poängen var att det inte spelar stor roll vilka ”åtgärder” politikerna genomdriver, så länge dessa apolitiska attityder uppmuntras i samhället – av intellektuella, föräldrar, politiker och många lärare.
Ett (i teorin) enkelt sätt att förändra attityderna till lärare vore emellertid att höja yrkets prestige genom att höja lönerna kraftigt. Om en vanlig lärarlön återigen skuggade lönen för en riksdagsman (jag tror så var fallet fram till 1960-talet), och alltså hamnade på omkring 60 000, då skulle ett helt nytt urval ske, de existerande, goda lärarna skulle tillåtas blomma, och de som hamnat bakom katedern i brist på annat snart försvinna. Svårare är att komma åt alla de föräldrar som inte tar sina barns framtid på allvar, men om inte attityderna bland dessa också förändras, då kvittar återigen politikernas ”åtgärder”.
Att förespråka auktoritär undervisning är mig helt främmande och jag visste inte att jag ens hade gjort det. Grundpoängen var att skolans kris inte är en politisk kris, utan ett samhällsproblem.