Ledarbloggen
SvD
SvD
Kommentar om Vet Ullenhag vad han lånar sig till? (SvD 14/12):
I SvD (13/12) skriver ledarskribenten Ivar Arpi om integrationsminister Ullenhags beslutade kartläggning av afrosvenskarnas situation. Arpi är kritisk till hur vissa antirasister driver en diskurs baserad på indelning efter hudfärg. Det låter rimligt, kan man tycka. Men Arpi förbiser själva kärnan i problematiken med afrosvenskarnas utsatthet i Sverige; ingen talar om den. För enkelhetens skull kan vi hänvisa till Google: en sökning på ”romer” ger 3,2 miljoner resultat på svenska, medan ”afrosvenskar” genererar 20 000.
Samtidigt ökar hatbrott med afrofobiska inslag dramatiskt. Sedan 2008 har hatbrotten minskat totalt sett medan aktioner riktade mot svarta går i motsatt riktning. Ullenhags beslut att kartlägga afrofobi kom kort efter att en representant från Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa besökte både den amerikanska kongressen och Vita Huset för att diskutera problemets utbredning i Europa. I USA talar man om afrofobi medan svenska makthavare förblir stumma. Faktum är att rädslan för att uppmärksamma frågan förhindrar en mer jämlik behandling av svarta. Arpi menar dock att allt tal om afrosvenskar underbygger rastänkande. Men om vi inte kan tala om specifika kränkningar gentemot särskilda grupper, hur ska vi då någonsin ta itu med problemen?
Hur gick det till exempel till när homosexuella gick från att vara en kränkt grupp i det svenska samhället till att på det stora hela behandlas positivt och med respekt? Eller när feminismen idag slår sönder barriärer för kvinnor världen om? Sker framsteg tack vare att man talar i generella termer? Med abstrakta ord om mänskliga rättigheter? Nej, som i all kamp mot diskriminering går det hand i hand med att leverera konkreta slagord och konstruktiva lösningar med en tydlig avsändare och mottagare. Antirasismen är livsviktig i vårt fragmenterade samhälle, men inom dess nuvarande ramverk hamnar afrosvenskarna som vanligt i skuggan.
Under resan till USA besökte Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa även den historiska institutionen Howard University. Platsen spelade en helt avgörande roll under medborgarrättsrörelsen, inte minst tack vare sina studenter som gång på gång utförde finurliga aktioner för att bryta rassegregeringen. Tänk om vi idag skulle tala om för dessa aktivister att de gjorde fel? ”Ni borde helt enkelt inte talat så tydligt om just svartas rättigheter”.
Det är hög tid att vi i Sverige talar öppet och konkret om problemet. Ras är en artificiell konstruktion. Hudfärg är en dödfödd måttstock och, ja, rasism är ”tidlös skit”. Men tyvärr finns det krafter som försöker påvisa en annan verklighet. Afrofobi existerar därefter. En kartläggning som Ullenhag nu beslutat om är ett litet steg framåt. Inte tillräckligt, men en första ansträngning från politikens tysta korridorer. Låt oss inte se det som ett misstag som späder på rasindelning utan snarare ett erkännande av afrosvenskarnas situation. Nu krävs att politikerna driver på arbetet ytterligare och att vi förebygger afrofobiska hatbrott genom bland annat utbildningsinsatser på skolor, myndigheter, hos vårdpersonal och kommunala tjänstemän. Förhoppningsvis gör det att fler ser afrofobi som ett oacceptabelt inslag i Sverige 2014.
Adam Hedengren, grundare www.yourmiddleeast.com och organisatör #StoppaAfrofobi-kampanjen
Jallow Mamodou, ordförande Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Svar: Ibland talar man förbi varandra. I sin kommentar till mig påstår Adam Hedengren och Jallow Mamodou att jag är kritisk till en kartläggning av afrofobi. Det är jag inte. Tvärtom anser jag i likhet med Hedengren och Mamodou att en sådan kartläggning behövs. Min kritik handlade om vilka perspektiv som Mångkulturellt Centrum och Tobias Hübinette utgår från.
En kartläggning bör vara förutsättningslös och bedrivas av forskare utan ideologisk styrning. Annars finns risken att kartläggningen avfärdas som ideologisk och partisk. Detta är grundläggande för vetenskaplig forskning, och borde inte vara kontroversiellt att skriva. Om man på förhand har en teori som går ut på att rasdiskrimineringen genomsyrar hela samhället, vilket bland annat Hübinette gör, varför behöver man då ens göra en undersökning? Om man redan vet svaren behöver man ju inte ställa några frågor, inte göra några undersökningar eller kartläggningar. Men då agerar man mer som aktivist än som forskare. Och det är därför jag kritiserat att Erik Ullenhag gav pengar till just MKC, och indirekt till Hübinette.
Sedan vill jag påpeka för Hedengren och Mamodou om att USA och Sverige inte är helt jämförbara länder, vilket de antyder i sin replik. Svarta amerikaner har funnits i USA lika länge som vita, men under lång tid främst som slavar. En dimension som helt saknas i Sverige. Det betyder också att det inte går att överföra ett begrepp som ”afrofobi” från USA till Sverige, och tro att samma teorier kan appliceras här som där. Inte heller går ”race” att översättas till ”ras”, eftersom det på svenska har mer klang av skallmätning än av den amerikanska medborgarrättsrörelsens kamp för svartas rättigheter. Detta är fundamentala skillnader. Vi bör inte blåsa nytt liv i den nedlagda rasforskningen i Sverige.
Med detta sagt så delar jag Mamodou och Hedengrens mål med ett Sverige fritt från rasism, mot svarta såväl som andra.
Ivar Arpi