Brev till ledarsidan om Hedenhös

”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” stoppades av förlaget från att vara med i kommande utgivningar av en samlingsvolym om familjen Hedenhös. Orsaken är kritik mot att boken bär rasistiska stereotyper från förr. Med anledning av detta har en läsare inkommit med ett brev:

Vad är rasism? 

Tjurar blir ilskna av rött…  Den skrönan skojar Bertil Almqvist med och låter den vite pappa Hedenhös erbjuda sig att tämja bisonoxarna. Detta har dragit igång ett häpnadsväckande drev mot hans förmenta rasism och ängsliga förlagsredaktörer har fått kalla fötter. Vad nordbon erbjuder är ju ett samarbete där var och en har något att bidra med. Senare är det indianhövdingen som drar bort Ben från de farliga uranstenar som väckt dennes nyfikenhet. Här ligger amerikanen före i kunskap, och mycket riktigt var det USA som ledde kärnforskningen. Det är alltid i mötena som 1 och 1 blir 3, och hedenhösarna tar sig tillbaka hem med kärnkraft och nya kunskaper. Har svårt att uppfatta detta som rasism.

George M. Fredrickson utreder i sin bok Rasism (USA 2002, Sverige 2003) vad som är rasism och vad som inte är det. Att realistiskt tillstå olikheter är inte rasism, så länge det sker med ömsesidig respekt, vilket jag tycker pappa Ben visar. Han är glad för att kunna bidra till något. Inte heller främlingsrädsla är det, per strikt definition. Intolerans på grund av kultur och tro inte heller, även fast också dessa är problem nog så bekymmersamma. Men det gäller att skilja på äpplen och päron. I t.ex. 1600-talets Sverige särskildes bl.a judarna, inte på genetiska grunder utan på kulturellt-religiösa. Vi må tycka vad vi vill idag, men konverterade de fick de medborgerliga rättigheter. Den lutherska enhetligheten motsvarade vår demokrati, en bekännelse som idag är värdegrund och villkor i det offentliga livet.

Rasism är däremot att luska rätt på människors biologiska rötter och låta det styra en otrolig statlig kriminalitet. Rasism är också att reservera parksoffor, platser i bussar, skolor etc för vita. Detta spöke spårar Fredrickson tillbaka till 1300-talet.

Den som vill läsa Barna Hedenhös i original för barn och barnbarn tror jag gör klokt i att medvetandegöra denna distinktion. Sedan har jag funnit att man får förenkla språket en del vid högläsning för en femåring som älskar Barna Hedenhös – men det är en annan sak.

Sverker Ericsson, Norrköping