Maria Ludvigsson
Personligen muttrar jag oftast över SJ eller generell utbredd klantskallighet varje gång ett tåg kommer för sent, är överfullt, trasigt eller utan minsta kaffeautomat. Från andra i samma bryderi har jag hört att ”det är privatiseringens fel” eller ”det är de snåla bilburna borgarnas fel.”
Det är inte svårt att gilla tågresor, men det krävs orimligt gått humör för att aldrig ”lacka ur”. Stelfrusna resenärer som står i snöyra på trånga perronger och väntar och väntar, måste vara minst nyförälskade för att inte irriteras över hur förseningar oftast anges i 15-minuters intervall. För att inte tala om irritationsmomentet att med kort varsel svårligen få fatt i biljett före tågets avgång, beklaga sig för befintlig tågpersonal, för att till svars få en uppmaning att planera sitt resande bättre. (Jo, det har hänt upprepade gånger.)
Eller för den delen oredan och kaoset som uppstår när tåg-set är felnumrerade eller inte numrerade alls… Inte heller detta är direkt ovanligt.
Ytterst lite av detta kan lastas regeringen, skattesänkningarna eller något slags privatisering. Däremot handlar det om arbetssätt, kundfokus och effektivitet. – Hur använder man den personal och de tillgångar man har på bästa sätt? Ett ”Vi ber uppriktigt om ursäkt och bjuder på kaffe” kan göra stor skillnad.
Riksrevisionens rapport om tågförseningseländet förklarar att det inte nödvändigtvis är får små anslag som ställer till det. Snarare framhåller man styrning, upphandling, tillsyn och rapporteringssystem som bristfälliga. Åtskilligt kan förbättras utan att det behöver kosta orimligt mycket pengar.