Om Muazzam Choudhurys livsresa

I torsdags hade Muazzam Choudhury lanseringsfest för sin memoarbok, Jag är Muazzam – en svensk från Bangladesh (Ekerlids Förlag). Det skedde i närvaro av ett hundratal personer och i värdskap av Stockholms Handelskammare, med dess VD Maria Rankka som samtalsledare.

 

Jag har haft äran att få skriva ett förord till boken, eftersom jag har del i det faktum att den skrevs. Vi sågs på hans initiativ för några år sedan, och han berättade att han funderat på att skriva ner sin livsberättelse och ville veta om jag kunde ge några råd och tips. Efter att vår dialog fortgått ett tag var min respons att han borde skriva boken, för att jag ville läsa den. Sådant kan man kanske säga för att vara snäll eller artig, men jag har lärt mig att välmenande uppriktighet är den bästa gåvan, så det var en mycket ärlig önskan. Han verkade ha levt ett mycket sällsamt och intressant liv.

 

Så fick jag ta del av Muazzams livsberättelse, och kapitel för kapitel växte den fram i min mailbox. Det är verkligen en speciell resa. Han har hunnit med att leva många liv, och de är geografiskt, kulturellt, socialt och åldersmässigt rätt åtskilda. På boklanseringen konstaterade han att han har ett ”all-inclusive DNA”.

 

Trots tillhörande den privilegierade övre medelklassen i Bangladesh, var ändå förhållandena sådana att det innebar barfota skolgång i ett samhälle som saknade både elektricitet och bilar. Ett större antal år senare, 1998, var han VD för det konsultföretag han grundat, MSC, när det noterades på Stockholmsbörsen. En parentes i sammanhanget, men det slår mig återigen hur fattig den pågående debatten om könskvotering till börsbolagens styrelser är när den enkom fokuserar på representationen kvinnor och män i uttalat syfte att skapa mångfald. Den här börsbolagsrepresentanten har erfarenheter och karaktärsdrag som är helt unika. Vilket kollektiv skulle han kunna vara utpekad representant för? Män? Utländska män? Muslimer? Invandrare? Den som läser hans berättelse ska finna att alla sådana försök blir omåttligt platta.

Muazzam utbildar sig  under uppväxten till maskinteknisk ingenjör, upplever självständighetskriget 1971 och flyttar till Zagreb som ingenjör. 1976 anländer han som 27-årig invandrare till Sverige med förhoppning om att försöka få en doktorandplats på KTH. Men först jobb. En självklarhet. Hur skulle han annars kunna försörja sig? Om välfärdssystemet vet han intet.

 

”Min allra första måndagsmorgon i Sverige går jag direkt till arbetsförmedlingen på Rådmansgatan. Shabbir har berättat var den ligger. Jag behöver ju ett jobb. Men jag vet ingenting om hur saker fungerar i det nya landet.”

 

Han börjar ringa runt på de annonser som står i Platsjournalen. Det ger inga napp. Han går ut på stan istället, och går in på SE-Bankens kontor och frågar efter personalchefen. ”Jantelagen har jag aldrig hört talas om, och således påverkar den mig inte”. Han möter en hjälpsam person, men erbjuds inget jobb.

 

Besviken återvänder han på måndagskvällen till sitt boende. Det är den tredje dagen sedan han kom till Sverige. Det blev kväll och det blev morgon. Och på den fjärde dagen… ja, då skaffar han sig ett jobb, i köket på ett konvalecenshem. Dagen efter det blir hans första arbetsdag.

 

”Nästa morgon, min femte dag i detta nya land, tar jag bussen till rätt hållplats och påbörjar min första arbetsdag på mitt första jobb i Sverige. Många år senare när jag blivit integrerad i samhället och engagerad i samhällsfrågor, ska jag en dag komma att lyssna på en talare från Svenskt Näringsliv. Han berättar att det tar i genomsnitt åtta år för en flykting att få ett arbete.”

 

Muazzam fick av Maria Rankka frågan om vad han hoppas kunna förmedla med boken – ser han någon samhällsnytta boken kan medföra?

 

– Jag har mött många som stött på svårigheter, och som givit upp. Motgångar blockerar många. Men jag har alltid fortsatt framåt, i alla situationer. Jag gav aldrig upp. Jag hade aldrig fått jobb med min civilingenjörsexamen från Bangladesh om jag bara förlitat mig på andra, säger han.

 

Han konstaterar att man aldrig vet vad som leder till vad, och understryker att hans egen resa varit kantad av misstag och dyrköpta lärdomar likaväl som de framgångar som lett honom till en ansedd och rik tillvaro.

 

Muazzam är en ovanligt klarsynt betraktare, både av sitt eget liv och av människorna och sammanhangen han möter. Få är förmögna att göra så insiktsfulla skildringar, inte minst kring sin egen person. Blicken är skarp och klar, och rättframheten är uppfriskande .

När jag läste ut det sista kapitlet var det med känslan av att ha fått vara med om något tämligen unikt. Livsberättelser som Muazzam Chowdhurys växer inte på träd, och eftersom han, om Allah vill, gissar jag, eftersom han är muslim, har många år kvar att leva, ser jag med förväntan fram emot att de fortsatta kapitlen om vad som händer framöver i hans liv också ska landa i mailboxen.

 

Själv vill han helst att boken ska läsas av unga, av dem som känner att de inte får plats eller kan komma framåt, berättar han.

 

– Det finns väldigt många unga som känner att de inte kommer fram. Om de kunde läsa och se att ”även om det ser mörkt ut, kan det finns en plats för mig, och det finns många goda krafter”, kunde de kanske tänka annorlunda. Jag skulle vilja väcka liv i 100 000 ungdomar.

 

Själv funderar jag om den här boken skulle kunna utgöra kurslitteratur på alla de introduktionsprogram och SFI-kurser som arrangeras för nyanlända i Sverige.  Den skulle kunna komplettera och utmana på ett sätt som jag tror behövs.