Mätningsmättat om övervakning

Det är helt riktigt, som mätföretaget Novus vd Torbjörn Sjöström konstaterar på Brännpunkt, att frågan ”är du rädd för att bli övervakad och avlyssnad” inte räcker som underlag för en vettig debatt om dessa frågor. I den meningen har han rätt när han kritiserar den undersökning som via SVT kom att diskuteras mycket häromveckan. Att 75 procent säger att de inte är särskilt rädda eller oroade över övervakningen är inte detsamma som att övervakningen är okej – självklart är det så.

Helt sant är också, som Sjöström skriver, att man inte kan ta detta resultat allena som intäkt för att det föreligger en ”tyst acceptans”. Att man inte är personligen oroad innebär inte att man inte kan ha preferenser kring frågor på ett generellt plan etc.

För att visa detta har Novus gjort en egen mätning på området. Man har ställt två frågor rörande rädsla och kommer fram till att folk är lika rädda för att bli rånade som de är för att bli övervakade. Och Sjöström konstaterar mycket riktigt att ”det betyder ju inte att man vill bli rånad, eller tycker att det är rätt att det finns andra som faktiskt blir rånade”. När det gäller övervakningen passar Novus således på att fråga även om acceptansen:

”Däremot frågade vi om acceptansen för att bli övervakad och avlyssnad av myndigheter utan att det föreligger någon brottsmisstanke. Här svarar 72 procent att de inte tycker att det skall vara tillåtet, endast 18 procent tycker att det får ske och 10 procent svarade att de inte vet.”

Vilket leder oss fram till Sjöströms kritiska poäng:

”Det är viktigt att kunna avgöra vad en fråga faktiskt ger svar på. En korrekt genomförd undersökning handlar inte bara om att samla in svar, kunna berätta om signifikansnivåer och deltagarfrekvenser. Det krävs analysförmåga för att både ställa relevanta frågor och dra slutsatser om vad en undersökning verkligen ger svar på. Om frågan i sig inte är relevant så kommer svaren aldrig att bli det heller.

Tänk om SVT istället hade ställt frågan om man tycker att den privata kommunikationen skall förbli privat och vara fri från avlyssning och övervakning. Då hade debatten troligtvis kretsat kring kärnfrågan, svenska folket vill inte bli avlyssnade.”

Personligen uppfattade jag nog snarast SVT:s undersökning som ett försök att nyansera en fråga där vi i kärnfrågeställningen redan vet vad majoriteten tycker. Ett sätt att ta diskussionen ett kliv vidare, helt enkelt. Ungefär så här föreställer jag mig resonemanget på redaktionen som kläckte idén:

”Vi vet ju redan att folk ogillar övervakning, men vi skulle kunna fråga om det är något de är rädda för? Det vore ju lite nytt och det leder ju naturligt fram till en diskussion kring ändamål och medel också – vilka rädslor finns i potten liksom.”

Jag kan förstås inte veta säkert vad SVT hade för plan, men jag tycker att resonemanget ovan är en rätt rimlig idé om hur undersökningen kom till. Sett ur det perspektivet blir det tämligen obegripligt när Novus då poppar upp och låter hälsa att de minsann också har mätt – och kommit fram till att folk ogillar övervakning. Tillbaka till ruta ett, liksom.

Om man dessutom ska använda lite såndär analysförmåga som Torbjörn Sjöström efterfrågar så är det förstås också så att hans egen undersökning inte är utan problem den heller. Frågan Novus har ställt – om den nu formulerats som i hans debattartikel – är inte en helt förutsättningslös fråga om övervakning, utan en fråga som gäller ”acceptansen för att bli övervakad och avlyssnad av myndigheter utan att det föreligger någon brottsmisstanke”.

Att lägga till den där lilla biten om brottsmisstanke är inte betydelselöst.

SVT/Sifos fråga var ”Är du rädd för att bli avlyssnad av svensk eller internationell stat, på telefon eller övervakad på internet?” Det är rimligt att tänka sig att många som svarar nej, gör detta med den klassiska ”jag har rent mjöl i påsen-tanken” i bakhuvudet. Dvs man säger sig föga orolig eftersom det helt enkelt inte finns några avlyssningsskäl.

Den bild av övervakning som Novus målar upp styr i detta avseende tanken hos den svarande mycket mer mer eftersom den laddar begreppet övervakning med godtycklighet redan från början.

Nu kan man förstås bistert invända att dylik godtycklighet sannerligen inte är särskilt osannolik givet allt som ständigt avslöjas om, ähm, över-övervakning. Sant sant. Men nu handlade det ju inte om det, utan om hur vi gör och analysera mätningar på bästa möjliga sätt. Och där får  jag nog säga att Sjöströms svansföring är högre än hans motattack ger anledning till.

Dock ett mycket intressant inlägg, som gav en liten tankeövning i hur mycket en nyans hit eller dit kan innebära och som även gav en insikt i att vissa frågors svar kan vi inte mäta fram. För oavsett vad SVT och Novus lyckas mäta fram så är frågorna de ställer för grovt tillyxade. Det debatten om övervakning handlar ju om det som ligger bortom, det som är för komplicerat för att bli fråga i en undersökning, nämligen vilka hot helgar övervakningsmedlet och hur värderar vi hoten i förhållande till förlorad integritet? Kan bli lite svårt att mäta fram procenten där, tänker jag.