”Norm, moi??” sade Moodysson

Caroline Ringskog Ferrada-Noli har intervjuat paret Lukas och Coco Moodysson i Expressen. Det är en märklig intervju, man vrider sig en hel del när man läser – och rynkar pannan lika mycket. Delvis för att hon är bitvis oförskämd, men också för att det stundtals är smått obegripligt vad hon far efter. Jag kan förstå att herr och fru Moodysson blir lite perplexa, om man säger. Ringskog Ferrada-noli (CRFN) har något slags mission med sin intervju. Hon vill fråga konstnärsparet om varför de inte gör film om sina ”vuxna underbara kreativa medelklassjag?”  Om man är så bra på att berätta, menar CRFN, varför inte också berätta om sig själv?

”Min enda ambition med intervjun är att fråga varför de inte gör filmer om sig själva? I nutiden? Som vuxna? Det skulle bli storartat. Berättelsen om två lyckade konstnärer och deras svårigheter i ett gentrifierat Malmö. Jag är jobbig.
Det blir extremt dålig stämning när jag frågar det. De vill inte gärna svara på frågan. Jag frågar i stället om man kan göra konst om utsatta fastän man har så vackert porslin, som vi dricker perfekt kaffe ur.”

Ja, Lukas Moodysson värjer sig. ”Människor mår dåligt i alla samhällsklasser”, säger han, och: ”Att vi bor här säger inget mer om oss än att vi bor här.”

Det blir intressant. Delvis handlar det väl om det gamla vanliga – artisten som värjer sig från sin egen framgång för att undgå epitetet sellout, behålla sin underdog-position. Alla vet vi ju att de första skivorna är bäst, helst de obskyra från före genombrottet, liksom.

Men det är inte bara den mekanismen som syns här. Detta är också resultatet av vad som händer när kulturjargongens mest välanvända verktyg vänds inåt.

”Människor mår dåligt i alla samhällsklasser.”
”Att vi bor här säger inget mer om oss än att vi bor här.”

Meningarna ovan vore mer eller mindre oacceptabla om de uttalades av någon annan. Föreställ er att en privilegierad person – någon utanför kultursfären – försökte värja sig från ifrågasättande med prat om att val av boendemiljö inte säger någonting särskilt alls om en som person. Föreställ er att en sådan person försökte peka på värdet av empati och föreställningsförmåga genom att påtala att människor mår dåligt i alla samhällsklasser, att förståelse kan komma därur.

Ja jösses, nog skulle det bli åka av.

När CRFN kommer in på normer och kärnfamiljer upprepas mönstret. Det som händer är inte att Moodyssons ifrågasätter själva grejen med att problematisera normer och kärnfamiljer, det tåget är de nog på rent teoretiskt. Men de verkar uppriktigt förbluffade över tanken att de skulle kunna pekas ut som del av det där. Återigen värjer de sig. Kärnfamilj? Norm? Nejnejnej, allt är inte vad det ser ut att vara!

”Hur är konstnärligt skapande förenligt med att leva enligt en norm?
Lukas: – Vilken norm då?
Kärnfamilj i ett hus.
Lukas: – Det är fler som inte är gifta än som är det. Jag skulle ändå vilja påstå att om man skulle ta Sveriges författarförbund är nog fler skilda.
(—)
Coco: – Jag tänker otroligt sällan på att jag lever i en kärnfamilj. Det där med normen känns bara så … what?
(—)
Lukas: – Jag har svårt att relatera till normer eftersom jag tänker att vi alla är individer. Alla människor är olika. Jag har svårt att gå med på att normen i Sverige i dag är kärnfamilj. Jag är bara den jag är. Jag relaterar väldigt lite till andra författare runtom. Jag har min värld här inne, med ett pågående samtal med Coco och mina barn.”

Jag blir inte klok på CRFN:s syfte. Är hon missnöjd med att Moodyssons lever normlivet? Vill hon frammana rodnad på deras kinder, utmana dem, avkräva dem?, att leva mer normlöst? Eller vill hon bara gnugga normigheten i deras ansikten, i vetskapen om att detta är sådant som ett konstnärspar kommer finna smått obekvämt att gnuggas med?

Oavsett vilket så kan jag konstatera att familjen Moodysson förefaller vara att gratulera. De lever sitt liv utan att grubbla över hur det förhåller sig till alla andra. De verkar inte gå omkring och tröska problematiken i att vara en såndär ”normig” kärnfamilj. Kanske för att de liksom är så höjda ovan all misstanke att anklagelsen blir absurd. Norm, moi??, liksom.

”Jag tänker att vi är alla individer”, säger Moodysson.

”Jag har min värld här inne, med ett pågående samtal med Coco och mina barn.”

Ja, det låter inte dumt. Att ha sin värld med sin närmaste och strunta i hur alla andra gör. Känna svalkan i att de gör likadant.
Som livsrecept betraktat låter det rentav förträffligt.

Kan vi göra det till norm kanske?