Vägen framåt i skoldebatten

Apropå gårdagens text om Uppdrag Granskning har jag fått ett mejl från någon som själv driver en grundskola och en förskola. Personen i fråga sörjer de svåra fläckar som huvudpersonerna i Uppdrag Gransknings avslöjande satt på friskolebranschen som helhet och skriver:
”Jag som ägnar varenda vaken minut åt mina företag, har ordning på styrdokumenten, har inrättat en speciell enhet med egen rektor för elever med neuropsykiatriska diagnoser (och särbegåvade), har 50 procent elever från andra kulturer och tillämpar strikt köordning, får taskigt rykte av de idioter som framträdde i UG.”

Vad gäller tillsynen skulle brevskrivaren välkomna skarpare verktyg, så att det blir någon mening med kontrollerna:

”Min största önskan vore att Skolinspektionen gjorde massor med flygande inspektioner i stället för de gigantiska de nu genomför. De förvarnar om sin ankomst cirka sex månader i förväg för att sedan anmäla sin definitiva ankomst en månad i förväg. Varenda skola preparerar sig till tänderna. Dessa inspektioner orsakar stor oro på skolorna och de negligerar sitt pedagogiska ansvar för att i stället sitta och finslipa på likabehandlingsplaner och en miljon andra saker. Och tro mig, det finns en miljon saker. Detta tar bort månader av undervisning och praktiskt taget varenda lärare är inblandad i detta. De prepareras bland annat för att svara rätt på frågorna från inspektörerna (frågorna finns på nätet).
På så sätt kan varenda usel skola klara sig.”

Det som lyfts här är en av många konstruktiva trådar som nu måste dras i när vi diskuterar de här frågorna. Debatten får inte stanna i pajkastning mellan friskolevänner och friskolefiender. Som jag skrev häromdagen, det kommer inte hända att reformerna rullas tillbaka – nästintill inga partier är för det och skulle du fråga kommuner som har ett flertal friskolor etablerade så skulle många förmodligen inte ens vara beredda att åter ta rodret över all den verksamhet som nu rullar på utan problem.
Alltså handlar det nu om att skruva på varje tillgängligt reglage för att få systemet fungera bättre och här är idéer från alla läger välkomna. Skolinspektionens roll är ett väsentligt reglage. Resursfördelningen är en annan, och här har ju regeringen redan börjat peta i och med det nyligen framlagda lagkravet på socioekonomisk fördelning till skolor. Ytterligare är att det behövs en långt mer aktiv samverkan och planering för att motverka segregering, ett samarbete där friskolor och kommunala måste verka tillsammans med kommunerna.  Betygsinflation etcetera bör stävjas bland annat genom extern rättning av centrala prov etc. Det krävs också mängder av aktivt arbete för att främja att valfriheten utnyttjas.

I gårdagens SFI-utredning, vars huvudförslag i sig inte är någon höjdare, finns en del insikter som utredaren kallade för att man lärt sig läxor av det fria skolvalet och friskolesystemet. Kanhända kan man låna insikter härifrån, så har utredningen inte varit förgäves? Exempelvis skissar denna utredning på ett utbetalningssystem där pengen betalas ut först när en utbildningsnivå klarats av. Kort sagt – låt nu diskussionen bli bred och praktisk, inte småsint och dumideologisk!