Tove Lifvendahl
Först skrev Mattias Lundbäck en op-ed om de höjda sjuktalen. Det föranledde en kommentar från Dan Eliasson på Försäkringskassan. Nu har Mattias replikerat på sin blogg, om att det inte tycks vara regelverket det kommer an på, utan regeltillämpningen. Över tid är nämligen mängden avslag på likartat låg nivå, oavsett det är före eller efter sjukförsäkringsreformen som är mycket mer restriktivt utformad. En tänkbar förklaring kan vara att de korta sjukskrivningarna inte följs upp, något som Lundbäck med stöd av historien varnar för:
Att ”se mellan fingrarna” när det gäller korta sjukfall är den typ av beteende som småningom ledde till en tredubbling av sjukfrånvaron mot slutet av 90-talet. Den gången berodde det visserligen inte på någon medveten strategi, utan på att myndigheten varken hade instrument eller resurser för att följa upp enskilda fall.
Nu har den det och det ter sig därför desto mer kontraproduktivt att inte fullt ut tillämpa de instrument som myndigheten har till sitt förfogande. All erfarenhet visar nämligen att det man gör under det första halvåret avgör framtiden för de sjukskrivna. När någon varit tidvis borta under flera år och tappat kontakten med arbetslivet finns inte mycket att göra.