Intressant kollegial kulturkritik

Bara någon vecka efter att jag bloggat glatt om ett antal hoppingivande kulturtexter som fått mig nicka och humma kom ytterligare en, denna gång signerad Åsa Beckman, Dagens Nyheters kritikchef. ”Aldrig har den estetiska medvetenheten varit så låg på svenska kultursidor som i dag”, skrev hon och invände mot en allt mer politik- eller diskussionsfixerad litteraturkritik. Och fortsatte:

”Till detta har de senaste årens identitetspolitiska diskussioner tillkommit som fokuserar på hur hela grupper är representerade inom kulturen. Där är inriktningen om möjligt ännu större på enkelt avläsbara teman och karaktärer. Slagkraftig både på tidningssidor och i sociala medier, ja, men där man inte behöver gå in på hur en karaktär kan vara tvetydig, en replik ironisk eller hur en form kan motsäga en huvudpersons handlingar.

(—)

Jag skulle säga att förlagen märker av bristen på medvetenhet. Just nu släpper de igenom böcker som är svagt och skakigt gestaltade, men som de vet skapar tillräckligt mycket snurr i tidningar, tv och radio för att kostnadskalkylen ändå ska gå ihop.”

Det där sista är ju mer än lovligt oroväckande. Och trist. I gårdagens Godmorgon, Världen! diskuterades saken i ett inslag där nämnda Beckman gästade tillsammans med Aftonbladet Kulturs Martin Aagård. Det framkom kanske inte så himla mycket nytt i sak, men samtalet är likväl värt att lyssnas på. Kanske framför allt för att man får en känsla av att Åsa Beckman är ganska obekväm när hon säger detta. Att det inte är helt enkelt för henne att lufta denna åsikt.

En förklaring till detta är ju att när man lyfter denna fråga så säger man också indirekt att många kulturkritiker inte har riktigt den kvalitativa höjd man skulle kunna önska. Att kritisera kolleger är ju vanskligt förstås. Samtidigt är den effekten oundviklig. Att bedöma och kritisera form och estetik är kanske den mest gediget kunskapsbaserade delen av kritikuppdraget, medan kommentarerna kring innehåll – att ge sig in i själva debatten som väcks i en bok – inte kräver samma förkunskaper kring genre, stil och form. Enkelt uttryckt – om jag får vara så fräck som att citera mig själv:

”Den politiska kritiken är relativt banal i så måtto att den handlar mycket om att fel avsändare sagt fel sak i fel kontext. Det är en enkel kritik som kan presteras utan stora förkunskaper, ofta räcker det med ett välutvecklat sinne för bitchande.”

Beckman navigerar i samtalet. Hon är noga med att poängtera att det var otroligt uppfriskande och välkommet när alla debattinriktade romaner började komma och att det var minst lika välkommet och friskt att kritikerna tog upp tråden och fortsatte debatterandet i recensionerna och tv-sofforna. I allt väsentligt har hon gillat allt med utvecklingen, verkligen!

Det tar en stund innan hon kommer fram till sitt ”men”. Men det kommer och det lyder ”nu börjar vi släppa att diskutera gestaltningen”. Och här verkar Beckman tycka att man som kritiker bör fundera över ingredienserna i kritikuppdraget. Att man åtminstone bör kunna säga att det här är väl inte världens bok, men temat är viktigt så därför ”släpper jag igenom det”.

Till slut nås den nästan oundvikliga punkten där Beckman ska presentera ett exempel på det hon kritiserar. Inte heller det är en bekväm sits, det hörs. För att ha råd med formkritiken kompenserar hon med att slösa med lovorden kring ämnet.

”Om man nu ska gå ner på romanexempel”, säger hon och tar ett djupt andetag. ”Då skulle jag ta Jonas Gardells trilogi. Han är just nu suverän på scen. När han pratar om de här aidsskräcksåren så är han otroligt skarp. MEN jag tycker att det brister som romanverk, det är för svagt gestaltat. Han har fantastiskt stoff, men det känns mer som ett slags researchromaner där han inte har byggt ut det. Jag litar inte på det, det är för svagt. Och där tycker jag att kritiken har svalt den här trilogin alldeles för lätt.”

Ett intressant inslag, helt klart. Och väldigt roligt att den här diskussionen pågår på kultursidorna.