Skönt när det blixtrar lite

Ekots sammanvägning av aktuella opinionsmätningar, Svensk väljaropinion kallad, gav de rödgröna partierna en flygande start i kvällens partiledardebatt. Tillsammans samlar de 50,3 procent – att jämföra med Alliansens 39,1. Uppförsbacken liksom bara fortsätter och motlutet blir allt tuffare för de borgerliga, men trots ett rödgrönt försprång kändes oppositionen inte särskilt helgjuten.

Intressantast blev duellerna mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, där den senare fortfarande inte hävdar sig tillräckligt väl. Särskilt inte när den så kallade ensamvargen Reinfeldt blottade tänderna flera gånger.

Sämst fungerade Löfvens retoriska bugning åt Göran Perssons klassiska ”jag hatar klassamhället”. Löfven förklarade sitt hat mot arbetslöshet och Fredrik Reinfeldt kontrade med att hata utanförskapet. Ingen betvivlar att de båda gärna vill brotta ner dessa politiska utmaningar, men om man ska prata om hat får man gärna se lite, tja, förbannad ut. Varken Löfven eller Reinfeldt av dem matchade ord med blick.

Reinfeldt blir som bäst i debatten när ledarskap och centrala prestigefrågor för hans regering (arbetslöshet, budgetfrågor, skatter…) avhandlas. Det är då han försvarar sig och sin regering med näbbar och klor. En del ogillar aggressiviteten, jag tycker om den. Över huvud taget var det skönt när ögon blixtrade mellan pulpeterna i studion.

Mest tydligt tände det till när Löfven försökte tjuvnypa Reinfeldt om svagt regerande, varpå statsministern undrade om Löfven alltså utlovade en majoritetsregering? Den frågan ville S-ledaren helst vifta bort, men frågan är en fullt relevant comeback. Löfven, som igår smakade på orden ”som statsminister ska jag…”, bör nog ta det lugnt med stenkastandet. Risken för rikoschetterande stenar är överhängande.

Att Löfven börjar se sig själv i Rosenbad rimmar förstås väl med mätningarna. Dock är han fortfarande alltför fumlig i debatterna. Såväl Jan Björklund som Göran Hägglund trängde honom i kärnkraftsdiskussionen och trots att han inte talade ur skägget – och därmed på tvärs med sina tilltänkta koalitionspartners – så fick man aldrig känslan av att det var en sammansvetsad opposition som stod där. Kanske duckade Löfven raka besked om kärnkraften av hänsyn till MP och V, men det kändes inte så. Det kändes mest som att han blev ställd. Då är inte mycket vunnet.

Detta med brist på laganda var å andra sidan Alliansens största problem också. FP, C, KD och M kändes helt enkelt inte som ett team. Det var Reinfeldt och de andra. Statsministern bör fundera på vad som triggar honom. Är det laget eller jaget han slåss för, så att säga?