Hoppingivande kulturtexter

När jag för en tid sedan gick jag på paneldebatt med underrubriken ”Bör kulturen vara politisk?” Det utmynnade i en mycket lång och uppretad text kring kulturdebattens lättviktighet och problemet med att politisk edge blivit ett sådant obligatorium att det på riktigt är svårt för kulturaktörer, kulturdebattörer och kulturjournalister är nästintill omöjligt att skapa och beskriva konst utan att leta efter politisk udd eller samhällskritik. Ett fattigdomsbevis, menade jag:

”Förväntningen på kultur är numera så politisk att nästan allt kläms in politiska analysmodeller. Det är så att säga normen. Det förefaller panelen också relativt enig om, oavsett ideologisk hemvist.

Mitt eget intryck är dessutom att negativa recensioner ofta består i anmärkningar på frånvaron av politik. Att en föreställning lider av bristande genusmedvetenhet eller otillräcklig klassanalys etc. Ett aktuellt exempel är den Håkan Hellström-debatt som uppstått, i vilken Hellström kritiseras inte bara för ämnesval, utan också för att ha det kön, den hudfärg, den ålder och den inkomstnivå han har.

Den kvardröjande känslan av dylik kritik är inte sällan att det jag bevittnar är skribentens oförmåga att förstå ett verk, inte konstnärens oförmåga att skapa ett. Den politiska kritiken är relativt banal i så måtto att den handlar mycket om att fel avsändare sagt fel sak i fel kontext. Det är en enkel kritik som kan presteras utan stora förkunskaper, ofta räcker det med ett välutvecklat sinne för bitchande.”

Jag ska inte tillskriva mig själv fröet till den fortsatta debatten, men under hösten har jag under lyckliga hummanden läst en del mycket insiktsfulla kommentarer kring detta på just kultursidor. Det hoppingivande eftersom diskussionen är ”mer värd” när den förs på kultursidor. När jag från ledarplats gnäller på kulturjournalisterna kan jag ju alltid anklagas för att ha andra syften än att önska mig större bredd i kulturjournalistiken, menar jag. Således blir det än mer värdefullt när kulturjournalisterna själva börjar ifrågasätta fattigdomen i det ständigt påbjudna politiska perspektivet.

Häromveckan var det Therese Bohman som resonerade fint kring behovet av att tala om konsten på fler sätt:

”Den nya mediesituationen, där artiklars relevans börjat mätas i antalet delningar i sociala medier, lämpar sig illa för samtal om kvalitet och estetik.

Dessutom anar jag en tilltagande oförmåga att skilja på konst och verklighet: man närmar sig i allt högre grad fiktionen som om den vore dokumentär, där allt som sker i en roman, ett konstverk eller en film betraktas som om det skedde i verkligheten och därför bedöms på moraliska grunder.

Det finns nu en generation kulturskribenter – till stor del den jag själv tillhör – som i värsta fall ser kultursamtalet som ett slags a-kurs-seminarium, där alla vill visa att de gjort sin läxa. Går det att identifiera något förtryck eller osynliggörande i den här boken, utställningen eller filmen, någon exotism eller dålig kvinnosyn, någon kränkt vit man som kan avfärdas för att han är vit och man?”

Idag gör Jens Liljestrand relaterade observationer:

”I förlängningen innebär ett sådant synsätt en föreställning om att även en kultursida för att vara ”bra” alltid bör vara ”politisk”, det vill säga en underavdelning till ledarsidan (hur ofta hör man någon ställa krav på att ledartexter ska handla om kultur?).

Det låter ju outsägligt tråkigt; vilken kulturchef med självaktning skulle vilja ägna sig åt sånt?”

Liljestrand drar bland annat slutsatsen att slentrian är varje läsvärd kultursidas fiende. Det tror jag är en mycket klok observation och en som skulle råda bot på ganska mycket. Poängen är inte om kulturen är, inte är, bör eller inte bör vara politisk. Poängen är att det kan finnas mycket annat, om man orkar kliva ur sina hjulspår och av sina käpphästar, istället för att klämma in dem även där de ser mer än lovligt missanpassade ut.

(Och ja, jag tror alldeles säkert att den gäller även ledarsidor, om någon skulle undra.)