Brev från en pappa med son i kommunal resursgrupp

Ledarsidan har fortsatt kontakt med många oroliga föräldrar till barn med särskilda behov. För ett år drygt år sedan fattade Stockholm stad beslut om att lägga ner S:t Örjans resursskolor, som vänder sig till skolelever med allra störst stödbehov. De särskilda undervisningsgrupperna placerades istället på 15 grundskolor i Stockholm. En förälder till ett av de barnen skriver här om oron för vad som händer om stöden minskar, samt om begreppet inkludering:

För drygt ett år sedan kontaktade jag politikerna i Stockholm apropå nedläggningen av S:t Örjans skolor. Den lades ner som egen skolenhet men de enskilda grupperna har placerats under den geografiskt närmaste grundskolans organisation och rektor.

Jag skrev brev till Lotta Edholm och pratade även med henne ansikte mot ansikte. Jag frågade henne uttryckligen var pengarna ska komma ifrån när hon hävdade att verksamheten inte skulle bli lidande för dessa barn med särskilt behov. Min kommentar var: ”Om ni nu lägger ner S:t Örjan som egen skolenhet med en samlad och fungerande skolledning, elevhälsa och fritidspersonal blir det ju oemotsägligen dyrare eftersom denna kompetens måste stärkas på samtliga de mottagande skolorna i stället för som nu effektivt inom en och samma skolenhet. Man måste anställa och komplettera skolledningar, elevhälsa- och fritidspersonal för att kunna garantera att kvalitén på verksamheten bibehålls.”

Svaren var luddiga men hon garanterade återigen att verksamheten inte skulle bli lidande, vilket i min värld är samma sak som att säga att man kommer satsa de pengar krävs för att klara av detta.

Vad händer nu? Jo, man sänker som bekant radikalt stöden till skolorna för barn med särskilda behov och bekräftar det som vi misstänkte redan från början, att nedläggningen av S:t Örjan kanske bara är inledningen på en nedmontering av dessa verksamheter och dess ursäkt för att komma undan med detta är det heliga ordet, håll andan nu – inkludering. Den cyniske undrar om politikerna blev lyckliga när de fick höra om detta förlovade ord som innebar att man kunde fimpa alla små grupper för barn med särskilt behov pga. tesen att ”dessa barn mår egentligen bäst av att ingå i den större klassen, visserligen med lite stöd från en extraresurs, men han/hon kan ju kanske klara av flera barn samtidigt, bara klassrummen ligger någorlunda nära varandra”.

Att inkludera bara ett barn med behov av särskilt stöd, så som det är tänkt, kräver en stor insats och personligt stöd bara för att lyckas med själva inkluderingen. Därtill ska man dessutom få barnet att leva upp till målen. I den bästa av världar är det ju förstås jättebra om man lyckas, men det blir knappast billigare, snarare tvärtom. Skolpsykologen på min sons skola hade ytterligare en poäng, nämligen att för många av de här barnen är det inkludering att ingå i en grupp på max 5 barn.

Förra veckan var jag på utvecklingssamtal på min sons skola, en f.d. S:t Örjangrupp och fick veta att efter december kan de inte säga någonting om hans fortsatta skolgång. Med dessa beslutade nedskärningar blir man sannolikt tvungen att ta in färre barn och då enbart de med grava problem, dvs. dubbeldiagnoser och barn som kanske inte fungerar att ha med ”vanliga” barn på grund av de helt enkelt är för utåtagerande.

Min son har Aspergers syndrom vilket numera heter högfungerande autism. Hans handikapp syns inte vid första anblicken och han ligger kanske på gränsen för att få vara kvar om nedskärningarna genomförs. Han går i den här gruppen pga. att man i hans förra skola inte lyckades med att få honom att nå upp till målen. Han blir stressad och mår direkt dåligt av att ingå i sammanhang med många människor. Ju stökigare, desto svårare. Inkludering är alltså inte ett alternativ för honom. I den f.d. S:t Örjangruppen trivs min son och når upp till målen utan problem.

Jag upplever att den ansvariga politikern ljög mig rakt upp i ansiktet när hon sa att verksamheten inte skulle bli lidande, att den skulle få de resurser som krävdes och när hon sa att det enbart var S:t Örjan som egen skolenhet som skulle läggas ner, och inte de enskilda grupperna.

Det har blivit precis som vi föräldrar var rädda för och misstänkte redan då, att det som hände förra året bara var början på en total nedläggning av S:t Örjan. Det har sagts något om att stödet till dessa f.d. S:t Örjangrupper inte ska röras, men det är inget som gått fram till den kommunala skola som har gruppen min son går i, där är man tvärtom inställd på att verksamheten inte går att fortsätta i samma utsträckning som tidigare. Det som händer nu är fruktansvärt för alla de som drabbas av nedskärningarna.

Linus Ersson